Arvet och miljöns betydelse

”Vi liknar alla andra människor, vi liknar några andra människor och vi liknar ingen annan människa”

– Kluckhon och Murray

”Medan gener kan vara avgörande i vissa aspekter av vår känslomässighet, spelar erfarenhet en central roll i att sätta på och stänga av gener. DNA är inte hjärtats öde; det genetiska lotteriet må bestämma vilka kort du har i leken, men erfarenhet avgör vilken hand du spelar. Vetenskapsmän har bevisat, till exempel, att ett bra moderskap kan trumfa ett ofördelaktigt temperament”

– Thomas Lewis, brittisk kardiolog (A General Theory of Love)

Detta är en omskriven text från en examination jag skrivit inom ämnet psykologi under 2022.

Vad är viktigast för att ett barn ska växa upp till en välfungerande och välmående vuxen, arvet (generna) eller miljön (uppväxtförhållanden).

Efter att ha gått inom vad en vanlig lärobok¹ säger i denna fråga och efter att ha läst några populära uppsatser i detta ämne på både svenska och engelska från båda sidor i debatten. Är det som står klart för mig, som alla verkar rörande överens om, är att både miljö och arv spelar en väsentlig roll för vår utveckling till välfungerande och välmående vuxna individer. En del forskare menar att det rör sig om cirka 50/50, medan andra ställer sig på den ena eller den andra sidan i debatten och hävdar att antingen miljö eller arvet är mest viktigt.

En liknelse som speglar detta lyder som följande: ett ekollon kan växa upp till en stor, stark och frisk ek, eller till en liten missformad och sjuk ek, beroende på dess uppväxtmiljö. Men oavsett vilken miljö du placerar den i kommer ekollonet aldrig att bli en palm eller ett bonsaiträd.

Vårt arv (vår genetik) avgör vad vi får för genetiska förutsättningar och vilka tendenser vi är predisponerade (benägna) till att uppvisa, medan vår miljö avgör vilka förutsättningar vi kommer att få för att kunna utnyttja potentialen i våra gener. För en person kan sådant som uppväxtmiljö och vårdnadshavare avgöra skillnaden till om han eller hon kommer att växa upp till att bli dyslektiker eller till en bra skribent, men oavsett förutsättningar kommer han sannolikt aldrig att bli nästa Shakespeare såvida hon eller han inte har rätt genetiska förutsättningar för det. Medan för en annan person kan rätt uppväxtmiljö avgöra skillnaden mellan att hen blir en bra student eller en mästare inom ett område som litteratur eller matematik.

Framför allt genom studier på enäggs och tvåäggstvillingar har man kunnat urskilja i vilka avseenden vi påverkas mer av våra gener eller mer av vår miljö². Om vi tar en fråga som predisponering för övervikt spelar genetik en mindre roll, ca 50%, vad gäller predisponering för aggressivt beteende i en viss situation (beroende på flera variabler) kan det vara mellan 60 – 80% genetiskt. Men för en utgången av en sjukdom som den mycket ovanliga Huntingtons sjukdom är det nästan 100% chans att du kommer att dö utav den.

Men enligt Patrik Magnusson som forskar om genetik på Karolinska Institutet² är det av stor vikt att vi inte låter våra genetiska förutsättningar ligga till grund för biologisk determinism³. För det första är historien är full av exempel på hur folkgrupper och olika kategorier av människor ansetts vara genetiskt underlägsna och därför blivit utsatta för diskriminering, sterilisering och som i tredje riket för folkmord.  För det andra är vi sällan fångar under vår genetiska uppbyggnad, någon som är predisponerad till att utveckla alkoholism kan leva ett helt liv med en sund relation till alkohol, medan någon som saknar denna genetiska nackdel istället kan bli en fullvärdig alkoholist beroende på faktorer som miljö och uppväxt. Men om vi kan identifiera genetiska markörer för eventuella framtida risker hos unga, kan vi tidigt sätta in åtgärder för att hjälpa dem att undvika detta, men som alltid när det kommer till denna typ av forskning kan det vara en hal backe.

Å andra sidan har vi även sett på exempel där sociala experiment och teorier som utgått från behaviorism gått snett, som i fallet med  psykologen John B Watson som ansåg att ingenting i människans beteende är inneboende utan att allting är beroende av inflytande från vår miljö (klassisk betingning) och i hans ohyggliga experiment med Albert och råttan⁴. En bra mellanväg presenteras av Steven Pinker (kanadensisk forskare inom experimentell psykologi) i hans bok ”ett oskrivet blad”⁵ där han gör upp med vad han anser vara myten om Tabula Rasa samtidigt som han fokuserar på hur vi kan utnyttja vetskap om våra genetiska förutsättningar istället för att låta dem missbrukas av socialdarwinister.

Men för att återgå till svaret på frågan om vad som är viktigast skulle jag ändå säga att miljön är det vi bör fokusera på inom psykologi, av det enkla skälet att det är här vi har störst utrymme att påverka våra förutsättningar för att växa som människor utan att göra för stora generaliseringar och utan att begå alltför stora övergrepp på dem vi vill hjälpa. En till fördel med att fokusera på faktorer som miljö och uppväxt är att vi kan undersöka flera aspekter av mänskligt beteende och tänkande som inte går att mäta eller studera under ett mikroskop eller i ett labb. Frågor som rör socialpsykologi som socioekonomisk status, existentiell och humanistisk psykologi, kulturella frågor, könsfrågor, det kognitiva förhållningssättet, utvecklingspsykologi och mycket mer.  

Nu finns det även forskning som indikerar att vår miljö faktiskt påverkar vår biologi⁶ och att våra arvsanlag inte är något statiskt utan något som formas av våra val i förhållande till de utmaningar som ställs från vår omgivande miljö. Detta är något man försöker att förstå i det relativt nya forskningsfältet som handlar om epigenetik⁷ (det grekiska ordet ”epi” betyder över) och går ut på att många av våra gener kan ”sättas på” eller ”stängas av” beroende på vår livsstil, kosthållning och mycket mer. Många moderna Darwinister som Richard Dawkins menar att Charles Darwin är missförstådd och att hans kända citat ”den starkaste överlever” lika gärna skulle kunna översättas till de samarbetsvilliga överlever⁸. För i grunden är det vår förmåga att hjälpa varandra och komplettera varandra i vår utveckling som människor som gjort att vi dominerat på den här planeten.

Vad behöver barnet av föräldrarna eller andra vårdnadshavare för att barnet ska utvecklas väl?

Vårt behov av trygghet och självständighet är något som följer oss genom hela livet och etableras tidigt, redan under vårt första levnadsår. En sak som vi vet är oerhört viktigt för barnen, särskilt i deras tidiga utveckling, är deras möjlighet att kunna knyta an till sina föräldrar eller vårdhavare. Därefter går barnet igenom flera olika utvecklingsfaser i sin barndom och enligt vissa psykologer ända upp till vuxen ålder. Med början i Freud, den psykodynamiska skolan och vidare i utvecklingspsykologin har flera kända psykologer försökt att kartlägga de olika kritiska faserna i vår utveckling, nedan ska jag försöka att återge en översiktlig bild över några av dessa.

Bowlby och anknytningsteorin

En psykolog som utmärkte sig inom den psykodynamiska skolan i sitt intresse för vikten av barnets tidiga anknytning till omgivningen var den engelska psykologen John Bowlby (1907 – 1990)⁹. Hans kanske mest kända teori ”anknytningsteorin” går ut på att barn har ett anknytningsbeteende som är medfött, detta kan bland annat visa sig genom att barnet tenderar att klamra sig fast vid människor i sin omgivning samt genom leenden och gråtande. Trots att barnet känner igen moderns doft och röst under sina första månader har det inga problem med att skötas av eller ty sig till andra människor än sina föräldrar. När barnet är mellan 7-24 månader kan det börja uppvisa ångest när det separeras från föräldrarna, och det är under denna period enligt Bowlby som barnet knyter an till sina föräldrar som mest. I slutet av denna period, för att barnet ska kunna gå vidare och utforska sin omgivning (det andra grundläggande beteendesystemet hos människan enligt Bowlby), är det av stor vikt för barnet att det upplever föräldrarna som trygga punkter i tillvaron.

Erik H Erikson och utvecklingsteorin

Den judisk-amerikanske psykoanalytikern Erik H Erikson (1902-1994)¹⁰ var professor på Harvard fram till sin pension 1970. Han var och är ett av de ledande namnen inom psykoanalytiskt orienterad utvecklingspsykologi. Erikson var en lärjunge till Freud och mest känd för sin utvecklingsteori, men det som skiljde honom från Freud var bland annat att han inte la samma emfas vid sexuella drifter, han fokuserade istället på existentiella kriser (eller kritiska perioder av utveckling). Och det som skiljer hans utvecklingsfaser från många andra kända utvecklingspsykologer (inklusive Freud) som Jean Piaget (kognitiv utvecklingspsykologi) eller Bowlby, var att hans faser fortsätter genom hela människans liv. Det centrala i Eriksons teori är att vi under de existentiella (eller kritiska) faserna i vårt liv har en möjlighet att antingen lösa dess problem på ett fördelaktigt sätt så att vi växer med utmaningarna. Eller att vi inte lyckas lösa detta på ett fördelaktigt sätt och att vi därför tvingas leva med problem som detta skapar när vi går vidare till nästa fas i utvecklingen¹¹. Här beskriver jag dessa faser och deras eventuella utgång:

I åldern mellan 0-1.5 år kan vi, beroende på våra vårdnadshavare och andra i vår primärgrupp, antingen börja utveckla tillit till andra människor eller misstro (generellt sett). Om föräldrarna i det här fallet agerar kärleksfullt och konsekvent i relation till barnet, till exempel att barnet skriker och en förälder lyfter upp och tröstar barnet, hjälper detta barnet att utveckla tillit. Om föräldern istället väljer att ignorera barnet ibland när det skriker, eller agerar känslokallt gentemot barnet, kan det leda till att barnet utvecklar misstro mot föräldern och på sikt gentemot andra människor¹².

I åldern mellan 1-3 år börjar barnet utveckla fysiska förmågor som ger det fler möjligheter att interagera med omvärlden, som att börja gå eller kunna plocka upp saker. Om barnet under denna period ges möjlighet att testa nya saker och blir uppmuntrad i sina försök, hjälper detta barnet att utveckla självständighet och autonomi samt självkontroll och en positiv självkänsla. Om barnet istället blir retad, misslyckas ofta eller på andra sitt blir avskräckt från att försöka ta sig an nya utmaningar, kan det göra att barnet får svårt att ta egna initiativ och istället utvecklar ett passivt beteende gentemot omvärlden.

I åldern mellan 3-6 år börjar barnet ofta testa många fler saker i relation till olika objekt, som att kasta eller plocka isär leksaker. Här börjar barnet utveckla tillräckligt starka kognitiva förmågor för att organisera sitt beteende för att uppnå olika sorters mål, dessa kan ibland ta sig uttryck i aggressiva eller på annat sätt olämpliga beteenden, därför är det av stor vikt att föräldrarna i denna fas ger barnet utrymme att pröva sig fram samtidigt som de sätter tydliga gränser när barnet går för långt (agerar våldsamt mot andra eller sig själv). Här krävs en svår balansgång hos föräldrar eller vårdnadshavare då uppmuntran (vid rätt beteenden) kan leda till nyfikenhet och glädje vid prestation, och förbud kan leda till hämningar eller passivitet hos barnet.

I åldern mellan 6-12 år fostras barnet även av samhället och inte bara av sin närmaste familj. Här börjar skolan för barnet vilket är en av de viktigaste sakerna i dess liv fram till nu. Om utvecklingen går som den ska utvecklar barnet skicklighet och lär sig kunskaper och i barnet införlivas sådant som vardagskultur och normer. Om allt går som det ska kommer barnet här känna att det räcker till. Om denna kritiska period inte går väl kan det leda till att barnet känner sig otillräckligt och underlägset.

I åldern mellan 12-20 år kommer människan gå från att vara barn till att bli vuxen, här börjar puberteten och då börjar hens sexuella identitet att formas. Här brukar barnet börja tänka på saker som ”vad vill jag bli när jag växer upp” och ”vad är mina intressen” och mycket annat som formar barnets identitet. Om barnet inte lyckas få ihop sin identitet på ett tillfredsställande sätt här kan hen växa upp till att bli någon som försöker vara alla till lags (på sin egen bekostnad) och kan utveckla depression eller bli illojala. Om barnet inte lyckas jämka samman de olika delarna av sin identitet här kan det även växa upp till att känna sig splittrad.

Övriga faser: de tre faserna som följer efter barndomen handlar om: närhet eller isolering (19-40 år) då man tar klivet in i vuxenlivet och förhoppningsvis lär sig utveckla respekt och kärlek i nära relationer. Produktivitet eller stillastående (30-60 år) här utvecklar vi sådant som att vilja ta ansvar för andra och en vilja att bidra till att forma kommande generationer, om utvecklingen inte går bra kan vi fastna i gamla tankemönster som inte hjälper i denna fas. Integration eller förtvivlan (50+) enligt Erikson är det ofta här vi frågar oss om vi är nöjda med vad vi upplevt hittills, om man inte är det kan man börja utveckla förakt och hopplöshet. Det är i denna sista fas vi integrerar och införlivar alla de tidigare faserna.

Margaret Mahler och objektrelationsteorin

En amerikansk spädbarnsforskare och psykoanalytiker med österrikisk bakgrund vid namn Margaret Mahler (1901-1985)¹³ utvecklade sin egen teori om olika faser med fokus på barnets frigörelse från modern i kampen mellan beroende och självständighet. Enligt Mahler var barnets utvecklingsfaser enligt följande: en autistisk fas i symbios med modern under de första fem till sex månaderna då barnet inte kan skilja mellan sig själv och modern. Denna fas följs av fyra andra faser då barnet blir en egen person och skiljer sig från föräldrarna, dessa faser är differentieringsfasen, övningsfasen, närmandefasen och slutligen konsolideringsfasen (namnen på de olika faserna säger ganska mycket om vad de går ut på). Mahler fick en hel del kritik för denna approach till utvecklingsfaserna, framförallt för att hon inte tillskriver tillräckligt med autonomi till barnet under dess första månader av utveckling. Desto mer betydelsefullt var Mahlers tankegångar för objektrelationsteorin som den kallades¹⁴.

Enligt objektrelationsteorin överför barnet egenskaper från andra bekanta objekt på nya, i relation till människor innebär detta att vi kategoriserar andra utifrån tidigare erfarenheter av människor vi interagerat med. Om vi lyckas utveckla en sund och sann bild av ett objekt har vi enligt Mahler goda förutsättningar för en god psykisk hälsa och därmed utvecklat vad hon kallar objektkonstans. Förutsättningar för att vi ska kunna utveckla objektkonstans är att vår tidiga uppväxt präglas av nära relationer till andra samt att vi utvecklar en bild av våra föräldrar som är tydlig, där föräldrarna har konstanta eller konsekventa personligheter som unika individer. I motsats till detta kan barnet utveckla många snedvridna objektbilder om det gör många felaktiga överföringar.

Daniel Stern och självets utveckling

Till skillnad från Margaret Mahler som fick kritik för sin bild av spädbarnet som passivt, ansåg den amerikanska psykiatern Daniel Stern (1934-2012) att barnet redan från födseln har en mer eller mindre bestämd uppfattning av sig själv som en egen person¹⁵. Stern var inspirerad av Heinz Kohut (1913-1981) som lanserade självpsykologin (där man utgår från individens egen subjektiva uppfattning om saker), ett fält där Stern själv blev en av de mest betydande personerna¹⁶. Utifrån sin forskning upptäckte Stern att spädbarn inte alls var så asociala eller passiva som många trott, och det är kanske främst för sina utvecklingsteorier och hans forskning på spädbarn som han gjort sig mest känd. Stern menade att självet utvecklas i fem olika steg som till sist existerar sida vid sida men som först bygger på varandra, detta utvecklar han i sin bok ”ett litet barns dagbok”¹⁷. De fem stadierna är:

• Det gryende självet (0-2 månader), barnet lär sig känna igen sina egna känslor (lever i känslornas värld, jämför med Freuds ”detet”) och söker med sina olika sinnen stimulans från omgivningen.
• Kärnsjälvet (2-6 månader) börjar se att hen kan kontrollera sina egna handlingar och börjar uppfatta sig själv som en fysisk helhet. Här stärks också barnets kontakter med omvärlden.
• Det subjektiva självet (7-15 månader) barnet börjar vilja dela sina upplevelser och avsiktsfullt kommunicera med omvärlden. Omvärlden står nu i fokus mer än kontakten med föräldrarna trots dess intimitet.
• Det verbala självet (16-36 månader) för barnets kommunikation, förståelse och tänkande i kontakt med omvärlden är nu språket av en central betydelse. Barnets förmåga att berätta om sina känslor, sig själv och sina tankar utvecklas i takt med barnets förmåga att använda språket.
• Det berättande självet eller narrativet (3-4 år) för att förvränga eller tolka sin syn, för att passa barnets syfte i dess syn på verkligheten, lär sig barnet nu att använda språket som ett verktyg. Förmågan att skapa eller återge en berättelse med en början och ett slut är nu i barnets arsenal.

Ge exempel på hur vi formas och påverkas tillsammans med andra människor i sociala sammanhang.

För att kunna förstå hur vi formas som individer av och tillsammans med andra människor i sociala sammanhang är socialpsykologin ett viktigt forskningsfält. Med nära kopplingar till sociologin (läran om samspelet mellan människa och samhälle) växte socialpsykologin fram i början av 1900-talet och ansågs kunna vara till nytta för såväl samhället i stort som för den enskilde individen¹⁸. Den amerikanska professorn i psykologi David Guy Myers (född 1942) som är ett framstående namn i detta fält¹⁹, kan inom socialpsykologin göra fem antaganden som är grundläggande¹⁸:

• Avgörande för hur vi beter oss är vår subjektiva tolkning av situationer.
• Man måste förstå hur grupper fungerar för att kunna förstå den enskilde människan.
• Avgörande för hur vi beter oss är den sociala situationen.
• Människor väljer ofta framför sin egen övertygelse att följa gruppen och vi är som flockdjur irrationella.
• Som ett viktigt verktyg kan socialpsykologin användas för att leda och styra människor, men också för att kunna hjälpa dem.

De tre perspektiven inom socialpsykologi

Det finns främst tre perspektiv inom socialpsykologi (en del socialpsykologer fokuserar mer på kollektivet medan andra ligger närmre sociologin) som står ut, som man kan välja ut utgå ifrån för att studera människors beteende:

1. Det individuella perspektivet: Man studerar hur en människas emotionella och kognitiva funktioner samt hur individen ser på sin omgivning och sig själv. Och man studerar hur en situation eller ett socialt sammanhang påverkar den enskilde individen.
2.  Interpersonellt perspektiv: här studerar man bland annat hur sådant som asocialt beteende och aggression kan orsakas, samt hur attityder och normer skapas i samspelet med andra individer. Det handlar också om hur vi kommunicerar och interagerar med andra som individer.
3. Kollektivt perspektiv: Här handlar det bland annat om sådant som grupptryck, relationer, grupptänkande och konflikter inom en eller flera grupper. Man studerar alltså här vad som händer när människor befinner sig i en grupp (gruppfenomen).

Experimentell psykologi: jag kommer härefter nämna några av de experiment som genomförts inom ”experimentell socialpsykologi”²¹. De flesta av dessa experiment skulle sannolikt inte ha fått genomföras idag av etiska och moraliska skäl, men det är ändå en av de mest populära grenarna inom socialpsykologi och vi kan ha stor nytta av att se till resultaten av de experiment som ändå genomfördes, likt experimentet nedan.

Pygmalioneffekten (Rosenthaleffekten) – hur vi påverkas av auktoriteters åsikter om oss

Ett bra exempel som visar hur vi påverkas av andra människors syn på oss är den så kallade Rosenthaleffekten, uppkallad efter den amerikanska socialpsykologen Robert Rosenthal (född 1933)²⁰. I ett experiment i Kalifornien under 1960-talet valde Rosenthal att dela upp en grupp studenter i två olika grupper, därefter berättade han för deras lärare att den ena gruppen bestod av ett gäng mer eller mindre hopplösa studenter som knappt gick att lära någonting, och att den andra gruppen bestod av väldigt intelligenta och högpresterande individer. Det läraren inte visste var att dessa studenter inte var särskilt olika vare sig i IQ, socioekonomiska faktorer eller i förkunskaper.

Men när eleverna skulle examineras visade det sig att den grupp som läraren trodde skulle vara den sämre gruppen också fick sämre resultat än den andra. Rosenthals tes var här att lärarens färgade bild av de två olika grupperna skulle påverka hur han behandlade dem och därmed också hur de sen presterade, något som detta experiment bekräftade. Man kan här säga att läraren utgick från fördomar, eftersom det handlade om andrahandsinformation och inte lärarens egna erfarenheter, och fördomar kan sägas vara attityder (ett viktigt begrepp inom socialpsykologin) som vi (utan att själva reflekterat över dem) tagit till oss från andra. Dessa är oftast väldigt negativa och är sällan sanna fullt ut. 

De tre komponenterna i en attityd

Samlingar av positiva och negativa värderingar kring sådant som en viss kultur, en företeelse eller oss själva eller personer i vår närhet kan sägas vara attityder. Ibland kan en attityd präglas av en jämvikt mellan negativa och positiva attityder, vi säger då att personen har en ambivalent inställning till något eller någon (en kluven inställning).  Det finns i regel tre komponenter i en attityd. Den första är den affektiva komponten, här kan vi se individens känslomässiga inställning speglas till objektet (jag fastnade i en hiss som barn, hissar är skrämmande). Den andra är den kognitiva komponenten (jag vet att jag kan fastna i en hiss) här speglas individens kunskap och tankar kring objektet ifråga. Den tredje är beteendekomponenten (jag undviker hissar) som visar hur vi agerar i relation till objektet.

Attityder kan ofta förknippas med något negativt som fördomar (som jag gick igenom tidigare), men de är också oerhört värdefulla för att vi ska kunna leva och agera effektivt i vår vardag. Attityder gentemot olika saker vi möter gör att vi snabbare kan bedöma hur vi ska agera i en situation utan att fastna i ”analysparalys”. Om vi varje gång vi ser en orm krypa mot oss när vi ligger och vilar under ett träd i en skogsdunge, måste fundera på om ormar kan vara farliga eller inte, kan vi (om vi har otur) leda till att vi inte hinner akta oss och riskerar att bli bitna av en de facto giftig orm.

Men ibland stämmer de tre komponenterna i attityder inte överens med varandra, om vi tar exemplet med hissen, vi kan vara rädda för hissar för att vi haft en dålig erfarenhet av hissar, men samtidigt vet vi från vänners erfarenheter att det är sällsynt att fastna i dem, och att det även då sällan är farligt för oss, om än obehagligt. När de tre komponenterna i en attityd inte överensstämmer med varandra är det ofta lättare att förändra vår attityd (om viljan finns).

Hur vi påverkas av grupper och normer

Jag nämnde tidigare hur samlingar av värderingar kan skapa vår attityd till olika saker, men vi kan även betrakta detta fenomen på en kollektiv nivå i en enskild kultur eller i vårt samhälle, till exempel när det handlar om normer²¹. En norm är som en outtalad överenskommelse eller en oskriven regel om vad som är okej eller inte okej i relation till hur vi beter oss offentligt, om hur våra åsikter uppfattas liksom våra intressen. Dessa normer formas oftast organiskt och stärks av vår vilja som människor att passa in i stammen, kulturen eller det lokala samhället. Det är normer som gör att vi inte petar oss i näsan när andra ser och ställer oss i kö till bussen (i en svensk kontext åtminstone).

Här kan vi även se till olika former av konformitet som en förklaring till varför vi anpassar oss i olika sammanhang, till exempel: klassisk konformitet som gör att vi blir påverkade till att göra samma sak. Informativ konformitet som gör att vi anpassar till ”rätt” eller accepterad information. Och slutligen normativ konformitet som gör att vi anpassar oss till de förhärskande normerna³⁵.

Muzafer Sherif och Robbers Cave experimentet

En man som som försökte förstå hur vi skapar och påverkas av sociala normer var den turkisk-amerikanske socialpsykologen Muzafer Sherif (1906-1988)²². I ett känt experiment som han utförde under 1950-talet på ett sommarläger i Oklahoma valde han ut 22 psykiskt stabila (till synes) medelklasspojkar som skulle få tävla mot varandra i olika grenar som paddling och camping. Experimentet genomfördes i tre olika faser?²¹.

Fas 1: för att se hur pojkarna skulle utveckla sin egen sociala struktur, vi-känsla och normer, delades de in i två olika lag som ställdes mot varandra i de olika aktiviteterna.

Fas 2: i denna fas fick de två grupperna tävla om lockande priser i tävlingar som skulle öka trycket på pojkarna att vilja vinna. Detta ledde till att normerna och vi-känslan blev starkare inom gruppen, men det ökade också fientligheten mellan de två olika grupperna som bland annat manifesterade sig i att grupperna stal från varandra, brände den andra gruppens flagga och förolämpade varandra.

Fas 3: för att ta bort den dåliga stämningen mellan de två olika grupperna och få deras medlemmar att se varandra som likvärdiga försökte man sig på flera olika metoder. Men det ända som lyckades i slutändan var att få alla pojkar att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål.

Slutsatserna som Sherif drog från experimentet var framför allt dessa; 1. Att en konflikt kan uppstå utan några påtagliga kulturella eller sociala skillnader. 2. Att när bara en av grupperna kan vinna priset ökar fientligheten mellan dem. 3. Först när alla i båda grupper arbetar mot ett gemensamt mål kan fördomar och fientlighet försvinna.

Grupptryck och Solomon Asch experiment

I föregående experiment kunde vi se hur en känsla av vi och dem uppstår, samt hur normer och värderingar kan skapas inom en grupp, men för att förklara varför så många i de två olika grupperna valde att inordna sig i de nya gemensamma normerna och varför så få motsatte sig dem, är det viktigt att ta ett fenomen som grupptryck i beaktande. En man som utforskade detta var den polsk-amerikanska gestaltpsykologen Solomon Asch (1907-1996)²³. I ett välkänt experiment som han genomförde 1956 försökte han ta reda på hur pass svaga vi är för grupptryck²⁴.

Experimentet: i ett rum placerade Asch åtta studenter av manligt kön varav sju var skådespelare och den åttonde ovetande unge mannen var försöksperson. Gruppen fick se två kort, på det ena var det ett streck och på den andra tre streck, uppgiften var att se vilket av de tre strecken i det andra kortet som var lika långt som strecket på det första kortet. De sju studenterna som var skådespelare hade instruerats till att svara fel (genom att välja samma specifika streck bland de tre), och det var arrangerat så att försökspersonen alltid fick svara sist (för att se hur han påverkades av de andras svar på frågan). Av de 50 försökspersoner som experimentet genomfördes med svarade 75% fel i den sista omgången. Svaren man fick från deltagarna i efterhand var bland annat: 1. Gruppen måste ha rätt. 2. Det är något fel på min syn. 3. Jag vet att jag har rätt men jag vill inte avvika.

Milgrams lydnadsexperiment och Stanford Prison experimentet

Resultaten i de experiment jag redan nämnt förbryllade många, men deras konsekvenser var ändå rätt milda jämfört med vissa andra experiment, som till exempel Milgrams lydnadsexperiment²⁵ där försökspersonen trodde att de gav farliga elstötar till personer som svarade fel på frågor och resultatet blev att 65% av försökspersonerna fortsatte ge stötar som de trodde kunde vara livshotande (han ville bland annat bevisa att det som skedde i Hitlertyskland inte skulle kunna ske i USA, men fick tyvärr medge att han troligen hade fel). Eller Stanford Prison experimentet²⁶ där deltagarna delades upp i två grupper där den ena skulle agera fångar och den andra som fångvaktare, som ledde till att de som agerade fångvaktare agerade onödigt grymt och slutade till och med i dödsfall.

Den hysteriska massan och grupptänkande

Redan i slutet av 1800-talet skrev den franske sociologen Gustave Le Bon (1841-1931) i sin bok ”massornas psykologi”²⁷ om hur enskilda individers vilja ofta tycks ”slukas upp” av hysteriska massor som till exempel vid religiösa väckelsemöten eller bland arga arbetare som protesterar. Dessa observationer liknar även de som den amerikanska psykologen Irving Lester Janis (1918-1990)²⁸ gjorde när han myntade termen ”grupptänkande” där han bland annat beskrev hur amerikansk militär begick katastrofala misstag vid Grisbukten 1961 och dessförinnan vid Pearl Harbor 1941 på grund av att enskilda indivder gav upp sina personliga uppfattningar för att anpassa sig till gruppen^27.

Omständigheter som påverkar gruppens dynamik och den goda människan

Den amerikanske psykologen Philip Zimbardo (född 1933) som genomförde Stanford Prison experimentet (som jag nämnde tidigare) menade att det inte är så enkelt att vi kan tala om onda eller goda människor, utan påpekar att vi alla kan uppvisa ondskefullt beteende i vissa situationer. Detta är något som stöds av fenomen som ”åskådareffekten” där människor betraktar något hemskt som inträffar utan att ingripa. Polariseringseffekten som visar att våra åsikter blir mer extrema när vi bara umgås med människor som tycker precis som oss. Och fenomenet Grupplättja eller ”kollektiv lathet” som visar på att desto fler som deltar desto mindre ansvar tar den enskilde individen²⁹.

Men det är viktigt att kontrastera all denna forskning som visar på vår svaghet i relation till gruppen med att tala om enskilda individers förmåga att faktiskt gå emot grupptrycket och uppvisa vad som kallas civilkurage (vilket faktiskt sker rätt ofta). Detta kan påverkas av flera faktorer som: vana vid att stå upp för sin övertygelse, närhet till den som blir utsatt, hög ansvarskänsla och empatisk förmåga, att man är ensam åskådare samt skuldkänslor. Anledningar till vad som får människor att uppvisa civilkurage intresserar både sociologer, poliser och psykologer³⁰.

Olika former av grupper – primära och sekundära

De flesta vet nog vad en grupp är, men det finns många olika former av grupper. Först måste vi klargöra att en grupp inte bara är en samling av individer som slumpvis råkar samlas på ett och samma ställe. En grupp i detta avseende behöver uppfylla följande kriterier: individerna i gruppen behöver vara medvetna om de andras och sin egen grupptillhörighet, ha en uppsättning normer som är gemensamma, samspela med varandra och ha någonting gemensamt som ett mål, intresse eller motiv³¹.

En grupp där vi står mycket närmre varandra än i andra grupper, till exempel vår familj eller i vissa fall till och med arbetskamraterna eller nära vänner, kallas primärgrupp. En grupp där vi inte står lika nära varandra, men som ändå kan klassificeras som en grupp, till exempel en gymklass eller ett arbetslag, kallas för sekundärgrupp. Här kan vi även tala om sådant som en informell grupp (som bildats slumpmässigt) i motsats till en formell grupp som bildats efter ett formellt beslut (till exempel en arbetsgrupp) där relationerna inte är lika intima. 

Några andra gruppkategorier som brukar diskuteras inom socialpsykologi är medlemsgruppen (kompisgänget, familjen, klassen) och referensgruppen som är en grupp man vill tillhöra (höjdarna på arbetsplatsen eller de populära ungarna på skolgården)³⁶. Man brukar ibland även tala om distinktionen mellan ingruppen (den egna gruppen) och utgruppen (gruppen man inte tillhör), ett koncept som påminner om Carl Schmitts distinktion i en politisk kontext mellan fiende och vän³⁷.

FIRO modellen och gruppens tre faser

I skapandet av en grupp vare sig det sker formellt eller informellt, får individer i gruppen ofta olika roller i den baserat på flera olika faktorer. En modell som erbjuder en förklaring till de olika faserna i gruppen tillblivelse och hur fördelningen av roller sker i den, är den så kallade FIRO modellen. FIRO står för ”Fundamental Interpersonal Relations Orientation” och utvecklades av den amerikanska psykologen William Schutz (1925-2002)³² när han forskare om gruppdynamik på uppdrag av amerikanska försvaret.  Han gjorde detta uppdrag mitt under Koreakriget ombord på en amerikansk flotta³³ .

Den huvudsakliga frågeställningen Schutz utgick ifrån var varför vissa grupper uppnådde bättre resultat på kortare tid än andra grupper som hade chefer med ungefär samma kompetens och där arbetarna hade samma utbildning. Schutz och hans team kom då på FIRO-teorin när de försökte förstå hur grupper skulle kunna arbeta mer effektivt för att uppnå bättre resultat på kortare tid. Denna teori bygger på en utveckling där en välfungerande grupp formas naturligt från olika individer. Enligt denna teori kunde Schutz identifiera tre huvudsakliga faser som kan upprepas flera gånger och som alla grupper går igenom.

Fas 1 – tillhöra: i detta initiala skede är de olika individerna lite försiktiga och trevande i sina försök att lära känna de andra i gruppen. Här är det viktigt att ge de inblandade tid att lära känna varandra och hitta sina platser inom gruppen, först efter det kan de gå vidare till nästa fas. Här kan man även försöka identifiera tre olika kategorier av människor som kan störa gruppens arbete genom att utgå från den brittiska analytikern Wilfred Bions teorier om grupprocesser där han pekar på tre grundantaganden som kan finnas bland delar av gruppen, till exempel: beroendegruppen (har behov av omsorg), kamp och flyktgruppen (drivs av aggression) och parbildningsgruppen (drivs av libido, den sexuella driften)³⁴.

Fas 2 – Rollsökning: här försöker de olika individerna hitta ”var de hör hemma inom gruppen”, detta handlar inte så mycket om yttre attribut som det handlar om kompetens. Här testar individen att uttrycka olika åsikter och testar gränser för att se hur de andra i gruppen tillåter hen att positionera sig, närmre eller längre ifrån toppen. Det är också här det kan uppstå konflikter, det fokuseras mindre på att lösa uppgifter och mer om vem eller vilka som ska leda.

Fas 3 – Samhörighet: här infinner sig en känsla av ömsesidigt beroende, lite som i en familj fast inte lika intimt. De olika individerna känner sig här inte lika hotade av andra utan är mer trygga i sina egna roller, vilket även gör det lättare att delegera och lämna över uppgifter till personer med rätt expertis. Alla känner varandra hyfsat väl och känner till varandras meriter och egenskaper, vilket även gör det lättare att skifta mellan olika roller.  

Utöver dessa faser finns det även mellanfaser som ”gemyt” där de flesta känner sig som medlemmar i gruppen men ofta behöver lite tid för att vila och låta processen lägga sig lite. Samt idyll-fasen där gruppen kan slappna av lite mer eftersom ledarskapsrollerna har utkorats.

Olika roller i gruppen och gruppfördelning

Rollfördelning sker alltid i skapandet av en grupp, vare sig den är formell (till exempel i en bolagsstyrelse med en vd och en vice vd och så vidare) eller informell (till exempel kompisgänget där rollerna är informella). Det finns här några vanliga modeller över informella roller som forskare brukar hänvisa till, dessa är: gnällspiken, den präktige, syndabocken, clownen, ledaren och ledarens högra hand. Ibland talar man även om roller som rör arbetsfunktion och arbetsfördelning som också är informella (men mindre vanliga i sammanhanget)³⁸.

Fördelningen av roller sker lättare i vissa sammanhang än andra, barnen på skolgården brukar kunna lösa detta snabbare än många vuxna på en arbetsplats. Men vanligtvis är vi själva inte medvetna om den process detta innebär och den är ofta mer komplicerad än vad vi först inser. Men rollfördelningen är inte statisk, och rollerna kan snabbt skifta beroende på situationen, desto bättre medlemmarna i gruppen känner varandra desto smidigare brukar detta gå³⁹.

Källor:

1. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 100 – 104
2. https://ki.se/forskning/medicinvetarna-14-arv-eller-miljotvillingstudier  
3. Biologism – Wikipedia
4. Ett oskrivet blad : och andra myter om människans natur – Steven Pinker – Häftad (9789127025875) | Bokus
5. Lilla Albert-experimentet: märkligt och kontroversiellt – Utforska Sinnet
6. Miljön påverkar våra gener | SVT Nyheter
7. Vad är epigenetik? – Vetenskap och Hälsa (vetenskaphalsa.se)
8. Every Selfish Gene Must Also Cooperate – Big Think
9. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 30.
10. Erik H. Erikson – Wikipedia
11. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 31.
12. Erik Erikson – Lätt att lära (lattattlara.com)
13. Margaret Mahler – Wikipedia
14. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 33
15. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 34
16. Daniel Stern (psykoterapeut) – Wikipedia
17. Ett litet barns dagbok – Daniel N Stern – Bok (9789127120426) | Bokus
18. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 122 – 124
19. David Myers (psychologist) – Wikipedia
20. Socialpsykologi – TÄNKVÄRT (tankvart.com)
21. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 126 – 127
22. Muzafer Sherif – Wikipedia
23. Solomon Asch – Wikipedia
24. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 139
25. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 132
26. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 141
27. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 140
28. Irving Janis – Wikipedia
29. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 142 – 143
30. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 144
31. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 134
32. FIRO Modellen – En teori om Mänskliga Beteenden i Gruppsammanhang
33. FIRO-Modellen: Skapa ett bra team med hjälp av FIRO-Modellen (projektledning.se)
34. Om Wilfred Bion och grupprocesser Gruppen (gruppterapi.se)
35. Det sociala djuret del 2 (1) Det sociala djuret. Del 2: Den påverkbara människan. – YouTube
36. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 136
37. The Concept of the Political – Wikipedia
38. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 137
39. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, 2013 första upplagan femte tryckningen, sida 138

Övriga källor som jag använt men som inte nämns specifikt i texten:

https://youtu.be/37Cr_wbe8s8 om hur utveckling av eller skador på hippocampus och frontalloben påverkar vår omdömesförmåga och personlighet. Samt hur signalsubstanser som gaba och glycin i förhållande till glutamat påverkar vår benägenhet till aggression och/eller passivitet.  Tar även upp att frontalloben tycks utvecklas långsammare hos unga idag, troligen på grund av att dagens unga har färre utmaningar och kan leva i ett förlängt ungdomstillstånd.

https://kurera.se/arv-paverkar-personligheten-mer-an-uppvaxtmiljon/ ytterligare argument för att biologi ofta kan trumfa inflytanden från miljön och vice versa.

Mitt instinktiva svar på frågan om vad som är viktigast mellan miljö och arv var att svara miljö. Men för att göra mina svar mer nyanserade valde jag att lägga mer fokus på det biologiska perspektivet eftersom jag redan läst så mycket som utgår från miljön (i och utanför klassrummet). https://www.verywellmind.com/are-personality-traits-caused-by-genes-or-environment-4120707