Antivitism – ett ideologiskt och kulturellt mönster som systematiskt marginaliserar, omtolkar och nedvärderar vita människors historia, prestationer och intressen – har blivit en alltmer accepterad del av det offentliga samtalet.
Till skillnad från andra former av rasism, som aktivt fördöms och bekämpas, framställs antivitism ofta som en moraliskt rättfärdigad reaktion på historiska orättvisor. Detta narrativ understöds av akademiska teorier som kritisk rasteori (CRT), postkolonial teori och intersektionell analys, vilka betonar strukturella maktförhållanden där vita per definition antas vara förmånstagare.
Men vad ligger egentligen bakom denna hållning? Nedan går vi igenom fem huvudsakliga motiv till antivitism och varför de bygger på en farlig dubbelmoral.
Avundsjuka och kulturkrig
Om antivitism inte bottnade i avundsjuka, varför skulle då så mycket energi läggas på att radera eller skriva om vit historia?
Hollywood har blivit en tydlig front i detta kulturkrig. Gång på gång ser vi hur europeisk historia och västerländska myter förvrängs genom att ersätta historiska vita gestalter med icke-vita skådespelare. Exempelvis porträtterades den egyptiska drottningen Cleopatra, som var av grekiskt ursprung, som svart i en Netflix-dokumentär . Samtidigt har kungligheter som Anne Boleyn skildrats av skådespelare med afrikanskt ursprung.
Men varför? Om det fanns en rik historia av stora afrikanska och asiatiska civilisationer, varför ser vi inte storfilmer om dem istället? Varför är det just den västerländska historien som måste ”öppnas upp” och omtolkas? Sanningen är att västerländsk kultur och historia ses som den mest värdefulla arenan att ta över – och avundsjuka är en stark drivkraft bakom detta.
En falsk bild av historien – där bara vita är förövare
Ett av de mest effektiva vapnen i antivitismens arsenal är den selektiva historieskrivningen. En bild har skapats där vita människor ensamma bär skulden för kolonialism, slaveri och förtryck, medan andra folk ses som passiva offer.
Men historiska fakta säger något annat. De flesta folkgrupper har bedrivit kolonialism och krig:
- Det Osmanska riket förslavade miljontals européer och drev en slavhandel långt efter att européerna avskaffat den. Arabiska slavhandeln, som pågick i över tusen år, var brutalare än den transatlantiska slavhandeln, men får sällan lika mycket uppmärksamhet. Mongolerna erövrade och utrotade hela folkgrupper i sin brutala expansion över Asien och Europa.
Trots detta är det endast vita som döms kollektivt för sina historiska synder. När hörde du senast någon kräva att Turkiet ska betala ”reparationer” för Osmanska rikets slavhandel? Eller att arabländer ska be om ursäkt för sin roll i slavhandeln?
Detta är en medveten strategi: genom att konstant skuldbelägga vita skapas en moralisk obalans där de förväntas ge upp sina rättigheter och acceptera förtryck i nutid som kompensation för dåtidens synder.
Ekonomiska och politiska incitament – att ta från vita
Antivitism är inte bara en ideologisk position – den är också en strategi för att omfördela resurser och makt. Det mest uppenbara exemplet är diskussionen om ”reparations” till ättlingar av slavar, en rörelse som växer i både USA och Europa
Men detta sträcker sig långt bortom ekonomisk kompensation. Kvotering, ”diversity hires” och omvänd diskriminering används för att ge icke-vita fördelar på vita människors bekostnad. I många västerländska länder prioriteras exempelvis invandrare i arbetsmarknadsinsatser och bidragsprogram medan de infödda medborgarna lämnas bakom.
Frågan är: om rättvisa verkligen var målet, varför ser vi inte samma krav på kompensation från andra folk? Om Turkiet inte betalar Armenien och Saudiarabien inte betalar Afrika, varför ska européer betala för något de aldrig själva deltagit i?
Svaret är enkelt – det handlar inte om rättvisa. Det handlar om makt och pengar.
Att skylla egna brister på vita
Antivitismen fungerar också som en syndabocksteori. När länder i Afrika eller Latinamerika inte når samma ekonomiska nivåer som västerländska nationer, skylls det ofta på ”kolonialismens arv”.
Men detta förklarar inte varför länder som Japan, Sydkorea, Singapore och Indien har lyckats bygga välfungerande samhällen trots att de också utsatts för kolonialism och krig.
Om kolonialism automatiskt skulle göra en nation underutvecklad, borde inte Indien vara lika fattigt som Kongo? Om ”systemisk rasism” hindrar framgång, varför är det då ofta judar och indier som dominerar akademiska och ekonomiska sfärer i väst?.
Sanningen är att många länder inte vill ta ansvar för sina egna misslyckanden. Det är lättare att skylla på yttre fiender än att erkänna interna problem som korruption, stamkonflikter och bristande innovation.
Att avleda uppmärksamhet från egna brott
Antivitismen används inte bara för att skylla på vita för historiens synder, utan också för att avleda uppmärksamheten från brott som begås idag.
När en icke-vit begår ett grovt brott mot en vit person, ser vi ofta ursäkter i stil med:
- ”Han växte upp i ett utsatt område.”
- ”Hans förfäder utsattes för rasism.”
- ”Samhället har svikit honom.”
Men när situationen är omvänd, när en vit person begår ett brott, används detta istället som bevis på en ”inneboende rasism” i hela den vita befolkningen.
Titta på hur medier rapporterar om brott i västvärlden: när en vit person är gärningsman nämns hans etnicitet tydligt. När en icke-vit är förövare, tystas detaljerna ner eller ursäktas .
Denna strategi syftar till att hålla vita människor i en konstant försvarsposition – de är skyldiga oavsett om de är förövare eller offer.
Slutsats – dags att bryta tystnaden
Antivitism är inte bara en idé – det är ett vapen för att manipulera, exploatera och demonisera vita människor. Det handlar inte om rättvisa eller jämlikhet, utan om avundsjuka, historieförfalskning, ekonomisk vinning, syndabocksteorier och avledning från verkliga problem.
Men frågan är: varför accepteras detta? Varför ifrågasätter så få denna utveckling?
Om vi påstår att rasism är fel oavsett riktning, borde vi då inte också bekämpa antivitism?
Ernst Robert Almgren 