Vi lever i en tid där befolkningsförändringar kan erkännas och fördömas – men bara när de passar den rådande ideologin. Koloniseringen av Amerika beskrivs som ett folkmord, Kinas behandling av uigurerna som etnisk rensning och gentrifiering i USA som strukturellt förtryck.
Men när omfattande migration förändrar västvärldens demografi, avfärdas varje försök till diskussion som en konspirationsteori. Varför är det tabu att tala om befolkningsutbyte när det sker i våra egna länder? Och varför har vissa grupper rätt att försvara sin identitet medan andra förväntas acceptera sin marginalisering?
Bekämpa förnekelse av vetenskap – om det passar agendan
Vänstern är ofta angelägen om att bekämpa förnekelse av vetenskap och historia – men bara när det gynnar deras egen agenda. De fördömer klimatförnekelse, skepticism mot covidvaccinens effektivitet och förintelseförnekelse och betraktar dessa fenomen som moraliskt oförsvarliga. Men när fakta utmanar deras världsbild, blir sanning plötsligt något flytande.
Då kan biologiskt kön reduceras till en social konstruktion, västerländska framgångar framställas som skamfläckar, och kommunismens övergrepp – som Holodomor – relativiseras eller bortförklaras.
Men framför allt finns en fråga som är strikt förbjuden att diskutera: förändringen av västs demografi. Att påpeka att omfattande migration påverkar befolkningens sammansättning avfärdas reflexmässigt som en konspirationsteori, trots att statistiken talar sitt tydliga språk.
Historiska och nutida befolkningsförändringar
Genom historien har befolkningar ersatts eller trängts undan genom krig, kolonisering och politiska beslut. Här är några exempel:
- Folkomflyttningar i Sovjetunionen
Under Stalins styre deporterades hela folkgrupper, vilket ofta ledde till deras utrotning eller kulturella assimilering. Ett exempel är tvångsförflyttningen av Krimtatarerna 1944, där hundratusentals tvingades lämna sina hem och en betydande del av befolkningen dog av svält och sjukdomar. - Turkiets förföljelse av armenier, greker och assyrier
Under Osmanska rikets fall genomfördes omfattande etniska rensningar som drastiskt minskade dessa befolkningar i sina ursprungsområden. Armeniska folkmordet 1915, liksom förföljelserna av greker och assyrier, har erkänts som folkmord av flera länder och historiker.
Samma fenomen sker idag, men nu riktas det mot västvärldens befolkningar genom demografiska förändringar:
- Sveriges demografiska förändringar
Andelen utrikes födda i Sverige har ökat från cirka 10 % på 1980-talet till över 20 % idag. I flera stadsdelar är svenskfödda nu i minoritet, vilket påverkar social sammanhållning och integration. - Frankrikes förorter och Tysklands migrationspolitik
I vissa franska förorter har etniska fransmän blivit en minoritet, och motsättningar mellan olika grupper har lett till omfattande kravaller och parallellsamhällen . I Tyskland förändrades landets demografi permanent efter Merkel-regeringens beslut att ta emot över en miljon migranter 2015.
Dubbelstandarden kring demografi
Vi erkänner historiska befolkningsutbyten och deras konsekvenser, men förnekar att något liknande kan ske i väst idag. Koloniseringen av Amerika beskrivs som ett folkmord, Kinas behandling av uigurerna som etnisk rensning, och gentrifiering i USA som strukturellt förtryck.
Men när liknande förändringar sker i väst genom migration, ekonomiska krafter och politiska beslut, avfärdas det plötsligt som en konspirationsteori.
Demografi används som argument – när det passar
Medier och politiker erkänner demografiska förändringar, men bara när det gynnar deras agenda.
- ”Demografin är ödet”
I en New York Times-artikel 2018 skrev Michelle Goldberg att ”We Can Replace Them”, där hon argumenterade för att USA:s förändrade demografi skulle gynna Demokraterna. Samtidigt avfärdas idén om ett folkutbyte som en högerextrem konspirationsteori. - ”Framtiden är mångkulturell” – men inte överallt
Japan har strikt invandringspolitik och är öppna med att de vill bevara sin etniska homogenitet, något som sällan kritiseras. Samtidigt förväntas västländer acceptera massmigration och kulturell förändring som en självklarhet. - Västerländska minoriteter i sina egna länder
I London är vita brittiska barn redan i minoritet i skolorna, en utveckling som officiell statistik bekräftar. Att påpeka detta ses dock ofta som alarmistiskt, trots att det används som argument i andra sammanhang när det gäller minoriteters rättigheter.
Varför denna dubbelmoral?
Varför erkänns vissa befolkningsförändringar, men inte andra? Här är några möjliga förklaringar:
- Ideologiska skygglappar
Vänstern betraktar migration som något positivt och kopplar det till progressiva värden som mångfald och jämlikhet. Detta gör det svårt att erkänna negativa konsekvenser, såsom ökad segregation, kulturella konflikter eller ekonomiska påfrestningar. - Makt och röstblockspolitik
Demografiska förändringar påverkar valresultat. Exempelvis har Demokraterna i USA aktivt arbetat för att öka sitt väljarunderlag genom migration, eftersom latinska och andra invandrargrupper tenderar att rösta vänster. - Rasistisk dubbellogik
Att tala om marginalisering av icke-vita grupper ses som legitimt och nödvändigt, men att nämna samma fenomen när det gäller vita betraktas som rasistiskt. Detta skapar en asymmetri där vissa folkgruppers oro tas på allvar medan andra förväntas acceptera förändringar utan invändningar. - Media och akademins dominans
Universiteten, nyhetsredaktionerna och NGO-sektorn domineras av vänsterliberala perspektiv och har en tydlig tendens att förespråka öppna gränser och massmigration. Kritiska perspektiv på migration får mindre utrymme och avfärdas ofta som populism eller högerextremism.
En spegelvänd verklighet
Föreställ dig ett afrikanskt land där ledarna hävdar att den inhemska kulturen är förlegad och behöver ”berikas” av europeisk migration. Att landets svarta befolkning gradvis bör smälta in i en ny, ”mångkulturell” identitet. Ingen skulle försvara detta.
Föreställ dig att den svarta ursprungsbefolkningen som ett led i detta var påväg att bli en etnisk minoritet i sitt eget land. Att vita premierades i filmer och reklam framför svarta. Och att de svarta aktivitster som protesterade mot detta stämplades som extremister.
Nutida paralleller i västvärlden
Många av de fenomen som beskrivs i tankeexperimentet sker i realtid i västvärlden:
- När politiska vänsterledare i Sverige som Mona Sahlin uttalat sig om svensk kultur
När Mona Sahlin, tidigare partiledare för Socialdemokraterna, fick frågan om vad som var typiskt svenskt svarade hon att svensk kultur var ”bara töntigt” och att invandrargrupper hade en mer levande och spännande kultur. - Eller när en högerledare som Fredrik Reinfeldt uttalar sig om svenska folket
När den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt 2014 talade om svensk identitet hävdade han att ”det ursvenska är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” - Demografiska förändringar i västeuropeiska storstäder
I flera västeuropeiska storstäder har den etniska befolkningen redan blivit en minoritet. Exempelvis är vita britter en minoritet i London, och i vissa svenska städer som Malmö är svenskar under 18 år redan i minoritet. - Mediepåverkan och representation i reklam
Vita människor blir alltmer sällsynta i reklam och populärkultur i västvärlden. Reklambolag som Unilever och Nike har öppet deklarerat att de vill minska representationen av vita för att spegla ”den framtida demografin”. - Motstånd mot demografiska förändringar stämplas som extremism
Politiker och aktivister som lyfter frågor om demografi och befolkningsförändringar anklagas ofta för högerextremism. När Marine Le Pen i Frankrike eller Viktor Orbán i Ungern talar om att skydda den nationella identiteten, fördöms de av både EU och mainstream-media.
När bevarandet av kultur ses som selektivt viktigt
Vi vet alla hur en sådan berättelse skulle bemötas i verkligheten. Idag ses det som självklart att vissa folkgrupper har rätt att värna om sin kulturella och etniska identitet, medan andra förväntas acceptera demografiska förändringar som en naturlag.
- Afrikansk nationalism och kulturbevarande
Länder som Botswana, Nigeria och Etiopien har alla strikta invandringslagar för att bevara sin demografi och kultur. Botswana har exempelvis en invandringspolicy som gör det nästan omöjligt för utlänningar att få medborgarskap. Ingen kallar detta rasistiskt eller konspiratoriskt - Israel och nationell identitet
Israel är ett annat exempel där bevarandet av den judiska identiteten och kulturen är en grundläggande princip. Lagen om återvändande gör att judar över hela världen har rätt att invandra och få medborgarskap, medan andra grupper inte har samma rättigheter. Även här ses det som en självklarhet att bevara den nationella identiteten, snarare än som något extremt.
Men när liknande tankegångar uttrycks i väst, blir det plötsligt kontroversiellt.
När FN och västerländska NGO:er erkänner befolkningsförändringar – men bara utanför väst
Det internationella samfundet erkänner att demografiska förändringar kan leda till utplåning av kulturer och folkgrupper – men detta verkar bara gälla vissa folk.
- FN:s skydd för ursprungsfolk
FN har sedan länge en politik för att skydda ursprungsbefolkningar, exempelvis urfolk i Sydamerika och Nordamerika. Man varnar för att ”demografiska förändringar kan leda till kulturell och etnisk utplåning.” - Romer i Europa – en skyddad minoritet
EU erkänner att romer har påverkats av ”strukturell marginalisering” på grund av demografiska förändringar och arbetar aktivt för att skydda deras identitet.
Vad skulle vi kalla detta?
Om vi beskriver processen objektivt:
- En ursprungsbefolkning ersätts gradvis av en ny.
- Den nya befolkningen får kulturell och politisk dominans.
- Den ursprungliga befolkningens intressen marginaliseras.
Vad är detta om inte ett befolkningsutbyte?
Det är dags att bryta tystnaden
Vi har ord för detta när det sker överallt utom i väst. Vi erkänner konsekvenserna av befolkningsutbyten – men bara när det inte drabbar oss.
Identitet och kultur har alltid spelat en avgörande roll – för alla folk.
Det är dags att vi börjar tala om det.
Ernst Robert Almgren 