Detta är en omskriven text från en examinationsuppgift jag gjort om psykologins historia under 2022 och handlar om vilka tankar som fanns för länge sedan om människans beteende och inre själsliv, från förhistorisk till modern tid.
Tidiga förklaringar om människans psyke
Ordet psykologi myntades någon gång på 1500-talet från det grekiska Psychē som betyder mening, andetag, själ. Och det grekiska ordet Logos som står för tal, ord, lära och anledning. Människor har givetvis i alla tider försökt att förstå vårt inre liv även om det före psykologins tillkomst oftare beskrevs som själsligt. Innan de stora abrahamitiska religionerna blev dominerande genom framför allt Kristendom och Islam, var det byarnas schamaner eller ”medicinmän” som man vände sig till under den paleolitiska åldern.
Shamanen som psykolog
Shamanism är den äldsta formen av religion människor har (Eliade, 1972; Harner, 1980; Hutton, 2001; Graham, 2003; Pratt, 2007) och praktiseras fortfarande av inuiter i Grönland, samer i norra skandinavien och bland aboriginer i Australien för att ge några exempel. Detta är relevant för psykologins historia eftersom det innan den moderna psykologin främst var inom religion och filosofi som tankar om vårt inre liv tolkades och bearbetades, inom judendomen främst inom Kabbalismen, inom Buddhismen i Indien och inom Suffismen i Islam där Rumi är ett känt namn.
De flesta schamanistiska och förkristna religioner var i grunden animistiska vilket innebar att de ansåg att allting i universum var besjälat och har ett medvetande. När någon i en stam dominerad av shamanism blev sjuk, fysiskt eller själsligt var det byns schaman hen fick vända sig till. Shamanen försökte tolka den sjukes själsliv genom samtal, analyser av den sjukes drömmar och inte minst genom att bearbeta personens problem under influens av olika sorters psykedeliska medel.1,8
Filosofiska förklaringar om psyket i antikens Grekland
De animistiska idéerna var något som levde vidare, exempelvis bland många filosofer i antikens grekland, från presokratiska tänkare som Herakleitos (ca 540 f.Kr till ca 480 f.Kr) till Aristoteles (född 384 f.Kr till 322 f.Kr) som man skulle kunna kalla tidiga vitalister, precis som den grekiska läkaren Aelius Galenus 129 – 216 e.Kr) i det romerska imperiet4. Aristoteles ansåg att allting hade någon form av medvetande (själsligt liv) från de lägre som till exempel växter till högre i olika djurarter, men endast människan besatt förnuft och tanke (logismos kai dianoia) en ”rationell själ”, vidare ansåg han att vår själ redan innehöll all kunskap vi behövde och att det är upp till oss att låsa upp dessa kunskaper genom en process som kallas anamnesis. Aristoteles ansåg att själen var oskiljbar från kroppen på samma sätt som målningen var oskiljbar från färgen och pappret och att det därför var meningslöst att försöka skilja på den yttre och den inre världen.5
Filosofen Platon (427–347 f.Kr) arbetade vidare på Aristoteles tankar6 men han höll inte med om att kroppen och själen var oskiljaktiga, istället menade han att den yttre materiella världen bara var en spegling av den betydligt mer värdefulla andliga världen som finns inom oss, därför ansåg han att vi måste se inåt för att upptäcka de stora sanningarna. Man kan här se en likhet i skillnaderna mellan hur Aristoteles och Platon såg på hur man ska analysera det själsliga livet (mellan det yttre och det inre) med hur behavioristerna och psykoanalytikerna i modern tid (från 1800-talet och framåt) skulle tvista om vad som var viktigast mellan yttre betraktelser av människors beteende mot vad som försiggår i vårt inre (mer om detta senare). Utifrån Platons syn på själen delade han upp själslivet i tre olika delar eller säten:
- Logistikon: logik och förnuft.
- Thumos: den andliga delen av vårt inre som styr våra känslor.
- Epithumikon: den del av oss som styr vår aptit och begär.
Denna uppdelning av vårt inre mentala/själsliga liv har vissa liknelser med den uppdelning som Freud skulle lägga fram i begynnelsen av den moderna psykologin i sin teori om detet, Jaget och överjaget, men mer om Freud senare i delen om den moderna psykologin och psykoanalys.
Hippokrates, Galenos och kroppsvätskorna
Hippokrates (Ca 400-300 före kristus) var en av de första av de äldre grekerna som gjorde en tydlig distinktion mellan det andliga/övernaturliga och den naturliga världen, vidare ansåg han att orsaken och boten till människans psykiska och fysiska lidanden gick att finna i naturen och i naturliga förklaringar. Hippokrates verk Corpus Hippocraticum sammanfattade hans tankar och var en milstolpe inom läkekonsten.7
När det kom till människans inre liv hade Hippokrates en teori om att vi dominerades av fyra kroppsvätskor som styrde vårt ”temperament”, dessa var blod, slem, gul galla och svart galla. Denna teori kom i sin tur att påverka den grekiska läkaren i Rom Aelius Galenos 129 – 216 e.Kr) i hans teori om humoralpatologi där obalans mellan dessa kroppsliga vätskor var det som låg bakom en själslig eller mental obalans.
Utifrån iden om dessa kroppsvätskors inflytande delade Galenos in människor efter fyra mentala huvudtyper: sangviniker (de sorglösa), koleriker (de med hetsigt humör), melankoliker (dystra) och flegmatiker (tröga/sävliga). Det finns även belägg för att dessa idéer även existerade i det forntida Egypten och inom den indiska läkekonsten Ayrveda.
Även om vi idag vet att Galenos idéer om vårt mentala tillstånd inte har någon grund i modern vetenskap så var de ändå ett startskott för vidare studier. Galenos var även en av de första tänkarna som insåg att vårt mentala tillstånd hade mer med hjärnan än med hjärtat att göra.
Medeltiden, dårhus och bikten som bot
Under medeltiden, i stora delar av Europa åtminstone, hamnade allt som hade med människors inre liv under kyrkans regi. Negativa känslor och handlingar förklarades ofta utifrån teologiska spörsmål och ansågs bero på inflytande från djävulen. Enligt många av kyrkans lärde gick den enda boten mot inre lidande och dysfunktionalitet att finna i bönens kraft.
Många som försökte bota sjukdomar med örter eller andra medel blev anklagade för ”häxkonst” och brändes på bål (framförallt kvinnor). Och under denna tid tillkom även helgeandshus och senare dårhus, där man inte försökte bota de sjuka, men separera dem från övriga samhället. Men det fanns tänkare och läkare även under medeltiden som var motståndare till denna ensidiga tolkning av människors inre liv, bland dessa återfinns bland annat den spanske teologen Juan Luis Vives (1493–1540) som ibland kallas psykologins farfar.
Vives var en motståndare mot den kristna skolastiken som ville förklara allt i naturen utifrån bibeln, istället trodde han på induktion som metod och försökte närma sig det psykologiska som ett separat forskningsfält. Vives var starkt influerad av humanismen som han kom i kontakt med i Frankrike och som senare skulle spela en roll under upplysningen (1685 – 1815).
1700-talet – från upplysning till frenologi
Under upplysningen började alltfler tala om vikten av att ge mentalt sjuka en mer human behandling än tidigare. Framförallt den franske psykologen Philippe Pinel (1745 – 1826) spelade en central roll i detta och verkade för att avskaffa tortyr, fastkedjning och tvång mot psykiskt sjuka.
Under industrialiseringen på 1700-talet började alltfler inse att vårt mentala tillstånd påverkades av vår biologi och teologiska förklaringar tappade mycket av sin makt, men i dess ställe kom andra pseudovetenskapliga teorier som hade både positiva och negativa konsekvenser på behandlingen av mentalt sjuka. En av de negativa var frenologin som grundades av den tyska läkaren Franz Joseph Gall (1758 – 1828) som bland annat utgick ifrån att människors skallform kunde avslöja människors inre egenskaper.
I spåren av detta och senare med inflytande från socialdarwinismen frodades rasbiologiska teorier som ledde till några av de värsta övergreppen i mänsklighetens historia med bland annat tvångssteriliseringar och folkmord som resultat framför allt under andra världskriget. Vi kan alltså här se två olika sidor av synen på det mänskliga själslivets beskaffenhet och dess extrema slutsatser från medeltiden till tiden efter upplysningen.
Först under kyrkans regi där människor anklagades för trollkonst och allianser med djävulen på grund av deras mentala tillstånd. Och senare i den mer biologiskt/materialistiska synen som kom med industrialiseringen och som förstärktes ytterligare av Darwins teorier om evolutionen, där vissa människor som Gall drog slutsatsen att vi kan avlas fram till ”perfekta människor” genom eugenik.
Filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som var en av 1700-talet mest inflytelserika filosofer var främst en anhängare av empirisk forskning och siffror. Men även Kant började i slutet av sitt liv att tvivla på om människan verkligen gick att studera enbart genom yttre betraktelser och utifrån fysikens lagar. Och denna frågeställning som Kant lämnade oss med skulle bli tongivande i de två huvudgrenar som senare skulle utmärka den moderna psykologin under 1800-talet med psykodynamiska perspektivet och Freud på den ena sidan och Behaviorismen med främst Joseph B Watson på den andra sidan.
Hur började den moderna psykologin?
Gustav Theodor Fechner (1801-1887)2 var en tysk fysiker som forskade om hur olika mentala retningar eller stimuli kan påverka eller framkalla psykiska reaktioner, med detta ville han bland annat försöka bekräfta Webers lag3 som säger att vi kan uppfatta förändringar relativt, bland annat om tiden, han publicerade sedermera sin bok om psykofysik år 1860.
Fechners forskning var inte uttalat psykologisk i den bemärkelse på vad vi ser som psykologi idag, men den ändå ett startskott på forskning som handlar om människors varseblivning och inspirerade mycket av den forskning som kom efter. Den första riktiga kliniken för att studera och försöka bota psykologiska åkommor öppnades av Wilhelm Wundt (1832 – 1920) år 1879 och gick mycket ut på att studera hur våra hjärnor strukturerar sinnesuttryck.
Wundt jämte den amerikanska filosofen och psykologen William James (1842 – 1910) betraktas fortfarande av en del som den moderna psykologins fader. William James är mest känd för James-Lange teorin om känslor som påvisar sambandet mellan känslor och fysiska förändringar utifrån externa påtryckningar.
Pseudovetenskap i modern psykologi
Om man även ska inkludera vad vi idag vet är pseudovetenskapliga läror, men som har haft en legitim ställning i modern psykologi, kan vi även tala om Franz Anton Mezmer som försökte bota psykologiska åkommor med hjälp av sådant som magneter. En annan approach kom från Phineas Quimby som förespråkade positiv visualisering för mentalt helande, något som senare blev populärt i newage kretsar ända fram till idag.
Psykoanalytikerna mot behavioristerna
Även om det var Wilhelm Wundt och William James som gjorde de första försöken att närma sig psykologiska analyser och behandling utifrån ett vetenskapligt synsätt, är det ändå Sigmund Freud som la grunden till de metoder och psykologiskt accepterade vetenskapliga grenar som vi idag refererar till när vi talar om hur man på allvar började behandla människor utifrån psykologiska teorier. Sigmunds Freuds psykoanalys på den ena sidan av fältet och lite senare behavioristerna på den andra skulle bli de två huvudgrenar som dominerade inom det första århundradet av psykologisk forskning.
Sigmund Freud och psykoanalysen
Den franske neurologen och läkaren Jean-Martin Charcot (1825 – 1893) var en av dem som forskade under 1800-talet om den mystiska sjukdomen som då orsakade ”hysteri” hos kvinnor. Charcot ansåg att denna hysteri främst berodde på undertryckta sexualdrifter hos kvinnorna. För att behandla denna hysteri (eller framkalla den i forskningssyfte) använde sig Charcot bland annat av hypnos, ofta för att komma åt de undanträngda barndomsminnen som låg bakom kvinnornas hysteri.
En av Charcots följare på hans behandlingsturné genom Paris var den då unga judisk/österrikiska läkaren Sigmund Freud (1856 – 1939) som blev inspirerad av den franske neurologens teorier om undanträngda sexuella drifter. Till skillnad från Wilhelm Wundt som fokuserade på människors medvetande var Freud betydligt mer intresserad av människors omedvetna.
Idéhistoriskt så fanns mycket av Freuds tankestoff före honom, men han sammanställer och utvecklar det till en unik teori. Exempelvis menade Platon som jag nämnt tidigare och den bibliske Paulus att människan har olika inre delar med motstridiga viljor, Schopenhauer talade om människan som omedveten slav under bevarande- och sexualdrifter, Herbart talade om omedvetna idéer som slås samman och som kan nå över medvetandetröskeln, och Pierre Janet (1859 – 1947) talade om psykiska energier.
Men psykoanalysen (som grundades av Freud) utmynnade i den grupp psykologiska teorier som kallas psykodynamiska. Dessa teorier skiljer sig åt men har gemensamt att de lägger stor vikt vid att vi som människor påverkas och till viss del styrs av motstridiga krafter i vårt omedvetna. Särskilt Freud lägger emfas vid att det alltid går att finna orsaker bakom våra beteenden, men som vi ofta är omedvetna om att de existerar.
Anledningen till att krafterna i vårt omedvetna ofta är motstridiga (det vill säga står i konflikt med varandra) har ofta sina rötter i vår barndom där vi tvingas balansera mellan att vilja ge utlopp för våra egna naturliga drifter, försöka få uppskattning från våra föräldrar samt leva upp till samhällets förväntningar på oss. Det psykodymaniska perspektivet handlar i mångt och mycket om att medvetandegöra dessa motstriga krafter i vårt psyke så att vi kan förstå varför vi agerar som vi gör, när det inte finns någon uppenbar förklaring.
Utöver Freuds teorier kring det omedvetna är han även känd för uppdelningen av medvetandet i detet (lustprincipen, de mer primitiva drifterna), överjaget (våra högre ideal, följandet av sociala normer och seder), samt jaget (det medvetna, den rationella delen av oss som kompromissar mellan detet och överjaget). För att hantera våra bortträngda känslor och drifter teoretiserade Freud om att vi har flera olika sorters försvarsmekanismer som projicering, förträngning och rationalisering för att nämna några. Freud är även känd för att dela upp vår utveckling som människor i olika psykosexuella stadier som; den orala fasen (där våra behov främst tillfredsställs genom munnen), den anala fasen (där vi som barn bland annat påverkas av hur vi pottränas och den oidipala fasen (där vi utvecklar vår sexuella identitet) för att nämna några.
Pavlov, Watson och behaviorismen
Den första inflytelserika mannen bakom det som skulle kallas behaviorismen var Ivan Petrovich Pavlov (1849-1936) som egentligen var en fysiolog och inte en psykolog upptäckte det som senare skulle kallas ”klassisk betingning” eller ”Pavloviansk inlärning”. Av en slump i sitt mest kända experiment någon gång under 1890 forskade Pavlov på hur saliv framkallades hos hundar vid åsynen av mat.
Han gjorde detta genom att placera ett litet rör i kinden på hunden som samlade saliv i samband med att hunden fick en skål med pulver gjort av kött placerat framför sig. Men Pavlov började märka att hundarna började dregla redan när de hörde fotstegen från hans assistent som kom med maten. Han insåg snart att han gjort en viktig upptäckt som innebar att han kunde betinga hundarnas dregelreflex (respons) till i princip vad som helst.
Efter detta började han främst använda sig av en metronom (som gör klickande ljud) för att framkalla hundarnas reflex kopplat till föda. Detta går alltså ut på att man kopplar ihop olika stimuli, i detta fall ljudet från metronomen med upplevelsen av föda. Men om han fortsatte att klicka med metronomen utan att ge hundarna maten som den var betingad med, upphörde den betingade reflexen till slut (utsläckning kallas detta). Pavlov vann sedermera Nobelpriset i medicin 1904, och hans experiment fick en stor inverkan på psykologin, framförallt för den tidiga behaviorismen.
Den psykologiska riktningen som kallas behaviorismen lanserades under 1913 av den amerikanska psykologen John Watson (1878-1958). Watson menade att det enda av vikt, eller åtminstone det enda som är mätbart i relation till människors inre, är deras yttre beteenden. Watson ansåg att det i övrigt inte går att forma några vetenskapliga teorier om människors psykologiska inre.
Trots att Watson ansåg sig vara emot dålig behandling av barn och ställde sig emot barnaga, hänvisade han ofta till ett välkänt experiment som kallas ”Albert och råttan” som var minst sagt moraliskt tvivelaktigt i sitt genomförande. Watson lät den 11 månader gamla pojken Albert leka med sina vita labbråttor, initialt var pojken inte rädd för dem alls utan tyckte det var roligt. Men i samband med pojkens möte med de vita råttorna började Albert skrämma pojken med ett högt ljud bakom hans rygg.
Med tiden började pojken uppleva obehag i mötet med de vita råttorna, och experimentet var så ”lyckat” att pojken även började utveckla rädsla för andra sorters gnaggare som hamstrar samt en rädsla för män med vitt skägg. Watson gick så långt i sina påståenden att han ansåg sig kunna forma barn till att välja vilket yrke han än önskade genom rätt betingningar, inklusive att bli tjuvar eller tiggare.
Den tredje stora mannen inom behaviorismen (efter Pavlov och Watson) var den amerikanske psykologen Burrhus Frederic Skinner (1904-1990). I ett känt experiment genomfört av Skinner placerades en knapp i en låda med en råtta i. Om råttan råkade trycka på knappen levererades automatiskt en torrfoderpellet som den tyckte om att äta.
I början sprang råttan mest bara runt i lådan, men efter en tid lärde den sig att trycka på knappen för att få sitt eftertraktade torrfoder, om knappen slutade fungera slutade råttan eventuellt att trycka på den. Med detta experiment visade Watson att vi själva är involverade i vår egen inlärning och betingning (detta kallas operant betingning). Skinner menade att människors (eller djurs) beteenden kunde påverkas och formas genom tre olika former av förstärkning som i fallet med råttan i buren (positiv förstärkning). Dessa tre olika former av förstärkning är: bestraffning, enligt Watson den sämsta formen av förstärkning för att motverka negativa beteenden, eftersom det kan leda till sådant som lögner för att undvika straff.
Negativ förstärkning fokuserar istället på undvikande av negativa konsekvenser, till exempel om en anställd kommer i tid slipper han få skäll från chefen. Men enligt Watson är den mest effektiva formen av förstärkning positiv förstärkning, detta kan till exempel handla om att belöna ett beteende med beröm, mat eller pengar.
Ur de behavioristiska teorierna har det kommit flera olika sorters beteendeterapier som ERGT mot självskadebeteende (står för Emotion Regulation Group Therapy) och ERITA (Emotion Regulation Individual Therapy for Individuals). Mindfulness-baserad kognitiv terapi. DBT (Dialektisk Beteende Terapi), och sist men inte minst den alltmer populära KBT (Kognitiv Beteende Terapi).
I grunden bygger beteendeterapi på omlärning för att förändra ett negativt beteende. Men under senare hälften av 1900-talet har beteendeterapi och behaviorismen i stort fått en hel del kritik för att fokusera för mycket på människors beteenden och därmed bortse från deras inre mentala (eller själsliga) processer, och att man därför inte behandlar de djupare orsakerna som gett upphov till det negativa beteendet.11
Några exempel på och förklaringar om de tankar kring psykologi och människans beteende som psykoanalysens respektive behaviorismen presenterade för hundra år sedan som kan märkas i vårt samhälle idag.
Arvet efter Freuds psykoanalys fortsätter att utgöra grunden för de flesta psykologiska inriktningar även i modern tid, även om psykoanalysen idag är mer diversifierad med fler inriktningar och med större fördjupningar inom de olika teorier Freud la fram.
Arvet efter Freud, psykoanalys i modern tid
Utöver att vara ett psykodynamiskt perspektiv är psykoanalysen, som Freud utvecklade, även en terapiform som idag är en av de mest använda terapiformerna för att behandla psykisk sjukdom. I denna form av terapi i dess klassiska form är det patienten som ligger ned (exempelvis på en divan) och berättar om olika minnen från sitt liv samt om sina tankar och känslor. I relationen med patienten kan terapeuten hjälpa hen att ta reda på vilka händelser eller undantryckta känslor som ligger till grund för de psykiska problemen.9,13
Psykoanalytisk terapi kan pågå i flera år och kan hjälpa patienter att mildra sina psykiska besvär eller att bli helt fria från dem (beroende på problemens karaktär och svårighetsgrad). Under senare hälften av 1900-talet efter Freuds död har hans lärjungar och arvtagare fortsatt att utveckla olika delar av hans teorier, och idag finns det en mångfald av inriktningar inom psykoanalysen. Några av dessa är:
- Psykodynamisk terapi: utgår från färre terapisessioner i veckan än i psykoanalysen men bygger på samma idetradition. Ur den psykodynamiska terapin kommer även anknytningsterapin som framförallt John Bowlby började arbeta på under 1950-talet. Anknytningsteorin utgår från premissen att barn är ”genetiskt programmerade” till att knyta an till sina föräldrar och att denna process är av en oerhört stor vikt för vår utveckling till vuxna.
- Jagpsykologer: dessa lägger emfas vid utveckling av anpassning och färdigheter och lägger mindre vikt vid människors drifter.
- Driftpsykologer: dessa fortsätter att betona och lägga vikt vid drifternas betydelse och verkar för att hitta positiva utlopp för negativa energier samt för att förena individens negativa och positiva sidor till en mer komplett enhet.
- Objektrelationsteoretiker: dessa lägger större vikt vid relationernas betydelse (framförallt mellan mor och barn) och likt jagpsykologer lägger de mindre emfas vid drifternas betydelse.
Arvet efter behaviorismen samt kognitiv och biologisk psykologi
När det gäller arvet efter behaviorismen är det inte lika stort som efter psykoanalysen, åtminstone inte i dess klassiska form. Behaviorismen fortsätter att ha ett starkt inflytande inom sådant som marknadspsykologi, men vad gäller terapiformer har intresset avsvalnat till förmån för kognitiv psykologi och biologisk psykologi (neuropsykologi). Man kan argumentera för att det finns ett släktskap mellan till exempel kognitiv beteendeterapi och behaviorism, även om fokuset på inre tankeprocesser är större i det förra.14
Psykologi idag som forskningsfält, praktik och behandling
Psykologi som vetenskap och som praktik har fått en betydligt högre status idag än vad det någonsin hade under 1900-talet då Freud, Watson med flera pionjärer verkade. En skillnad är att ingen av de psykologiska perspektiv som lades fram då ses som tillräckliga i sig själva för att lösa alla psykologiska problem eller för att förklara hur människors hjärnor fungerar.
Debatten mellan vad som är viktigast mellan arv och miljö fortsätter, men ingen hävdar längre seriöst att det enbart är det ena eller det andra som förklarar allt. Behaviorister fortsätter att lägga störst vikt vid människors beteenden och Freudianer fortsätter att lägga fokus på våra inre processer, men de flesta är överens om att båda dessa perspektiv är nödvändiga.
Källor:
1. The Shaman, the Therapist, and the Coach by Manfred F.R. Kets de Vries :: SSRN
3. Webers lag – Magnus Ehingers undervisning
4. https://en.wikipedia.org/wiki/Vitalism
5. https://explorable.com/aristotles-psychology
6. https://www.britannica.com/biography/Aristotle/Philosophy-of-mind
7. Läkekonstens fader Hippokrates – en medicinhistorisk utblick | Doktorn.com
8. Insead Faculty & Research Working Paper (ssrn.com)
9. Psykologi 1 av Tove Phillips, Gleerups Utbildning AB, första upplagan, femte tryckningen 2018, sida: 15 – 27, 52.
10. Psykoterapins historia från antiken till idag – Utforska Sinnet
11. Psykologins historia – Lätt att lära (lattattlara.com)
Ernst Robert Almgren 