Är en positiv nationalism möjlig?

Är skillnader mellan folk och kulturer obetydliga sociala konstruktioner och i första hand en grund för onödiga konflikter? Eller är de en värdefull aspekt av vår mänsklighet som måste respekteras och värnas som en grund för goda relationer och fred mellan människor? Och om det sistnämnda påståendet stämmer, går det i så fall att förorda en positiv nationalism för alla folk?

I skrivande stund härjar krig både i vår närhet med konflikten mellan Ryssland och Ukraina, och i Mellanöstern mellan Israel och Palestina. Detta kombinerat med flyktingkriser och massinvandring från delar av Afrika och Mellanöstern in i främst europeiska länder, gör frågor om nationalism och nationell identitet mer aktuella än på länge. Responsen på detta kan förenklat delas upp i två läger:

Den första anser att lösningen är att bekämpa nationalism och i stället fokusera på våra likheter som människor för en mer enad värld, jag kallar dessa ”antinationalister” eller ”globalister”. Det andra lägret är de som är positiva till nationalism och ser skapandet och upprätthållandet av nationer som en förutsättning för fred och utveckling, dessa är nationalister och kan delas upp i kulturnationalister och etnonationalister.

I denna artikel resonerar jag kring begreppet nationalism, dess innebörd, närliggande frågor och huvudsakligen kring frågeställningen om skapandet av en positiv nationalism eller nationell identitet är möjlig.

Är nationalism inte något positivt?

Rubriken på denna essä ifrågasätter om nationalism över huvud taget kan vara något positivt, vilket insinuerar att nationalism i sig självt är något negativt. Men först måste vi skilja på nationalism som något organiskt och främst kulturellt, och nationalism som ett politiskt fenomen vilket jag fokuserar mest på här (mer om denna skillnad senare).

Politisk nationalism (åtminstone i västvärlden) är främst förknippad med motstånd mot en massa saker som invandring och överstatlighet men har även blivit synonymt med en rad konservativa frågor som motstånd mot tidiga aborter, mot radikal feminism, mot undervisning om homosexualitet riktad mot barn, mot kommunism och planekonomi samt andra reaktionära frågor.

Nationalism som en väg till förståelse, glädje och gemenskap är försvinnande liten

Om du går till valfri partiplattform, nyhetssida eller någon annan sida med en nationalistisk grundsyn så kommer du troligtvis i första hand mötas av negativa nyheter om världens tillstånd. Varningar om folkutbyte, islamisering och ökad brottslighet. Givetvis talar man även om bevarande av det egna kulturarvet, men oftast bara i relation till kampen mot upplevda och reella fiender.  

Givetvis innebär kärleken till något även att man vill beskydda detta och därmed är det nödvändigt att ta upp olika reella och potentiella hot, men närvaron av en positiv nationell identitet som något stärkande för den egna individen, som en väg till bättre förståelse, gemenskap och glädje tycks försvinnande liten i jämförelse i min erfarenhet.

Är nationalism oundvikligt?

Sedan slutet av andra världskriget har nationalism i bästa fall betraktats (i västvärlden) som en besvärande kvarleva, något gammalt, förlegat och unket, möjligtvis med undantag för firande i sportsammanhang när ett landslag i valfri sport når en seger. I värsta fall är nationalism något de flesta förknippar med epitet som fascism, nazism och extremhögern.

Men trots detta stigma mot nationalism som en politisk grund och decennier av antinationalistiska kampanjer från högre ort i såväl politiken som i populärkulturen, tycks den inte försvinna utan snarare växa sig starkare med tiden.

Är nationalism ett uttryck för vår tribala natur?

Kan det i själva verket vara så att nationalism i olika former (på gott och ont) är en ofrånkomlig del av vår natur som människor? För även om man lyckats kuva nationella uttryck bland främst europeiska folk, har det knappast gjort resten av världen mindre nationalistisk. I stora delar av Asien, Indien, Afrika och Mellanöstern är nationella och tribala identiteter lika starka som någonsin.

Även i vår egen mångkulturella kompott på hemmaplan tycks nationell stolthet hos olika grupper av invandrare vara lika starka som i länderna de kom ifrån (om inte starkare) liksom konflikterna mellan olika grupper av invandrare som palestinier och judar eller mellan turkar och kurder för att nämna några, givetvis generellt sett!

Vem är jag att kommentera om detta?

Jag är ingen expert på vare sig situationen i Israel eller på vad som föranleder stora flyktingströmmar i olika delar av världen. Däremot har jag erfarenhet av att vara en måltavla på grund av min etnicitet, något jag blev varse under min tid i ett svenskt mångkulturellt gymnasium. Och jag har ägnat merparten av min ungdom åt politisk nationalism.

Sedan jag lämnade partipolitiken i slutet av 2006 då jag även lämnade många av mina dåvarande ståndpunkter bakom mig, har jag varit en sorts ideologisk agnostiker. Först under senare år har jag försökt hitta ett nytt förhållningssätt till den ideologi som under lång tid låg till grund för de flesta av mina åsikter.¹

Men innan jag fortsätter är det värt att förtydliga vad jag här menar med ordet ”nationalism” och ”nationalist” eftersom dessa begrepp likt många av dess synonymer som ”rasism” och ”högerextremism” har breddats och urvattnats under flera decennier till den grad att de ofta saknar relevans i förhållande till sin ursprungliga betydelse.

Vad är en nation?

Ordet Nation kommer från det franska ”nacioun” som betyder släkte, ras av människor, stam och mer bokstavligt ”det som blivit fött”. En nation är alltså något man föds in i (Jus Sanguinis) och har ursprungligen alltid avsett både ett gemensamt biologiskt ursprung samt ett gemensamt språk och kultur. Senare har det kommit varianter som kulturnationalism eller statsnationalism som syftar på en gemensamt grund som utgår från medborgarskap (Jus Soli) vilket alltså inte överensstämmer med ordets etymologi, men är populärt inom den populistiska högern.

Idag används ordet väldigt brett och kan likväl syfta på ett konglomerat av nationer och folk i något som mer skulle kunna liknas vid ett imperium som USA eller Ryssland. Men det kan även mer korrekt syfta på ett folk med gemensamma blodsband även om de saknar ett eget land och en statsbildning som till exempel kurder eller samer. En del använder även ordet nation med litet ”n” för att avse en mindre folkgrupp eller en folkstam, till exempel Nation of Islam i USA.²

Så vad är en nationalist?

Vet ni vad jag är? Jag är en nationalist. Ok, jag är en nationalist… Använd det ordet. – Donald Trump, USAs 45:e president.³

Ytterligare ett problem när det gäller att definiera nationalism och vilka som är dess legitima förespråkare är den uppsjö av disparata grupper och personer som både kallar sig nationalister eller som blir tillskrivna ordet ”nationalist” som ett epitet. Detta semantiska problem är inte unikt för nationalister, både Bernie Sanders (demokrat i USA) och Kim Jong Un (diktator i Nordkorea) är socialister, men det skulle vara oärligt att lättvindigt placera dem i samma politiska kategori.

De flesta i Sverige förknippar troligtvis ordet nationalist med vad som i etablerade medier kallas ”extremhögern” och mer specifikt med ”vita extremister”. Men även moderna människorättsaktivister som fått närmast en helgonstatus i våra historieböcker, likt Nelson Mandela, som också var en uttalad nationalist och socialist.⁴ Palestinierna som kämpar för vad de anser är deras territorium kan också kallas nationalister liksom de judar som kämpar för ett judiskt Israel, även kallade sionister (vilket i grunden är judisk nationalism).

Det verkar alltså finnas åtminstone två kategorier av nationalism som kan delas in i en positiv och en negativ motsvarighet. Den negativa formen har jag redan talat en del om med dess relation till sådant som etnisk chauvinism och i värsta fall till diskriminering och folkmord. Men vad är då en positiv nationalism?

Positiv nationalism är oftast implicit:

När vi inte befinner oss i en svår kris som hotar vår sammanhållning eller när någon hotar vår nationella identitet, då är vi som fiskar i vattnet, vi tar sådant som kultur och folkgemenskap för givet. Jag tror inte särskilt många i Japan går runt och reflekterar över hur japanska de är, men för en utomstående betraktare är detta uppenbart och ofta en källa till fascination i många avseenden. Det är ofta först i mötet med andra folk och kulturer som vi blir medvetna om våra egna egenheter på gott och ont.

Vi svenskar är ju lyckligt lottade eftersom vi är homogena, inte bara i rasen men i kulturen – Tage Erlander (socialdemokratisk statsminister apropå rasupploppen i USA vid tiden för uttalandet)⁵

Sverige var fram till slutet av 60-talet ett av Europas mest etniskt homogena länder, och som vår dåvarande landsfader Tage Erlander noterade vid tiden var detta en källa till harmoni, men det var också, tror jag, en anledning till att vi inte fullt ut förstod värdet av en homogen kultur och därmed gick med på att avskaffa denna med tiden till det vi har idag.

Är antinationalister mer nationalistiska?

Ett annat intressant fenomen jag noterat genom åren är att det oftare är människor som är negativa till nationalism som är engagerade i sådant som svenska kulturföreningar, danbandsgillen, svenska kyrkan och asatrosamfund med mera. Det har även blivit alltmer populärt från framför allt vänstern att hävda att riktig svenskhet är att vara för ett mångkulturellt Sverige och att vara emot svensk nationalism, vilket framstår för många som en självmotsägelse.⁶

En anledning till detta kan vara att dessa personer inte känner att det svenska är hotat och därför kan ägna sig åt det utan något behov av en defensiv (och ofta negativ) nationalism.

Svenskar (eller Svear) har älskat det främmande sedan Tacitus dagar

Motsatsen till xenofobi (rädsla för främlingar) är xenofili (kärlek till främlingar och det främmande), det sistnämnda är något man kan se spår av så långt tillbaka som i Tacitus Germania som är en bok skriven av en romersk historiker (Tacitus Gaius Cornelius) utgiven runt år 98.³¹ Jag är medveten om att denna skrift inte är hundra procent tillförlitlig eftersom den skrevs av en romare som utöver sina fördomar om germanerna säkerligen även drevs av en politisk agenda. Men hans betraktelser har visat sig stämma med många arkeologiska fynd och visar slående likheter med de germaner som skulle komma att utgöra det svenska folket.

Här beskrivs Svearna (eller Svionerna) som extremt vänliga mot främlingar, och deras heder är starkt förknippad med hur de bemöter gäster, även långväga sådana. De beskrivs även ha en stark förkärlek och fascination över främmande kulturer, sedvänjor och folk, jag kommer återkomma till detta.³²

Vad motiverade mig som nationalist?

Jag själv däremot som ägnade mig åt politisk nationalism i många år har ett mindre intresse av att sitta och rabbla namn på svenska kungar, besöka runstenar eller dansa folkdans. Det som fick mig att engagera mig i svensk nationalism var att jag blev angripen av utländska gäng på grund av min svenskhet när jag gick i gymnasiet. Efter detta har jag genom självstudier med tiden lärt mig förstå vikten av nationell tillhörighet som något med ett egenvärde.

Mitt intresse för nationalism är egentligen detsamma som mitt intresse av att ha en stor familj. Det handlar inte om behovet av en ideologi, eller ett livslångt grävande i min släkthistoria. Det har alltid handlat om behovet av att höra hemma någonstans utan att konstant behöva reflektera över det eller försvara det.

Nationell identitet blir ofta explicit när den är hotad

Sovjetunionen med dess rådande kommunistiska ideologi var i grunden internationalister, men de omfamnade nationalism när de ville motivera sina män att kriga. Detta är ytterligare ett exempel på att det är när vi måste hävda oss mot externa problem som framför allt makthavare ser värdet i nationalism för att kunna motivera massorna.⁷

Och under 80-talet i Sverige när vårt land fortfarande var relativt etniskt homogent kunde ett nationalistiskt parti som SD inte samla mer än några promille av rösterna i Sverige, men efter en massiv invandring av miljontals icke-européer under bara ett par decennier med alla dess medföljande komplikationer (på gott och ont), har gjort det möjligt för SD att bli Sveriges näst största parti (när detta skrivs).⁸

Nationalister är exkluderande, stämmer det?

Ett av många problem med nationalism är att den främst blir förknippat med det negativa och reaktionära och ibland även med det inskränkta eller t om chauvinistiska idéer. Ett annat ”problem” med nationalism är att den till sin natur är exkluderande.

Men I verkligheten kan man argumentera för att nationalism, särskilt i västvärlden, är en förutsättning för demokrati, hög tillit och tolerans för avvikande idéer och livsstilar, detta är betydligt svårare i en icke-europeisk kontext. För att citera den kanadensiska journalisten Mark Steyn ”du kan inte vara mångkulturell i Saudiarabien… mångkultur är ett monokulturellt fenomen som bara riktar sig till västerlandet”.⁹

Är antinationalister verkligen inkluderande?

En fördel antinationalister har är att deras idéer till synes är mer inkluderande, progressiva och toleranta. Åtminstone till en början. Men idag har vi facit på hur dessa idéer i praktiken ofta leder till exkluderande, intolerans och repression som med våldet från extremvänstern mot oliktänkande.¹⁰ Hur möten för ”rasifierade” har blivit allt vanligare i politiska sammanhang.¹¹ Och feminister (som oftast är antinationalister) har börjat anordna sådant som ”mansfria festivaler”.¹²

Om man tänker efter är exkludering en naturlig och nödvändig del av mänskliga relationer, jag är inte automatiskt välkommen till grannens släktmiddag, det är ju inte min släkt. Så även bland nationalister och antinationalister, skillnaden är att den senare endast vänder sig mot exkludering på etnisk grund om den sker bland västerlänningar, men kan vara för den om det gäller exempelvis Tibet eller Palestina.¹³

Nationalism kan skapa motsättningar, men behöver inte göra det

Nationalism som grundprincip underlättar gemenskaper inom den egna gruppen, men inte för alla människor i alla sammanhang. Några exempel på detta är: om vi låter somalier i Sverige skapa en exklusiv somalisk förening (vilket de har) kan det verka exkluderande gentemot mig som inte är somalier. Men skapandet av en somalisk förening utan inblandning från svenskar kan paradoxalt nog göra det möjligt för dem att känna sig mer hemma i Sverige.

Inget hindrar heller mig från att gå med i en förening som är exklusiv för svenskar (utöver ett politiskt korrekt stigma). Och det faktum att vi har somaliska och svenska föreningar betyder inte heller att svenskar och somalier inte kan umgås med varandra, men inte så mycket inom de etniskt exklusiva föreningarna. Det behöver inte heller betyda att vi är fiender i andra sammanhang, snarare tvärtom, vi kan faktiskt i många fall lättare förstå varandra över kulturella gränser än vi kan med antinationalisterna.

Den israeliska filosofen och teologen Yoram Hazony¹⁴ skriver bland annat om hur nationalism snarare är den främsta kraften mot sådant som imperialism och etnisk chauvinism i sin bok ”Nationalismens dygd”.¹⁵

Är en etnisk identitet omoralisk?

Som jag nämnde i inledningen på denna essä inkluderar ordet nation även etnicitet och börd, men många konservativa idag vill separera nation och etnicitet till förmån för en ”kulturnationalism” vilket egentligen är en oxymoron, men jag förstår lockelsen av att förneka den etniska aspekten som till exempel Sverigedemokraterna ofta gör för att göra begreppet mindre laddat.

Att sätta ett värde på ens kultur, historia, språk och traditioner med mera kan nog många gå med på, även de som motsätter sig en uttalad politisk nationalism. Men är det verkligen omoraliskt att sätta ett värde i ens etnicitet? Beakta följande exempel på meningar jag hört både i populärkulturen och från vänner som är uttalade antirasister.

Jag är faktiskt en fjärdedelsame: som ett led i vad jag tror handlar om att distansera sig från svensk nationalism och samtidigt klamra sig fast vid någon sorts etnisk identitet, hävdar en del någon form av släktskap med en icke-svensk etnisk grupp, till exempel genom att säga ”jag har faktiskt lite sameblod”. Men om etnisk tillhörighet är något oväsentligt eller till och med omoraliskt att sätta ett värde på? varför är det okej i mindre portioner? Åtminstone om det gäller en icke-västlig identitet.¹⁶

Det är viktigt att färgade syns i reklam och att de representeras i ledarskap: samma människor som säger att den demografiska kompositionen i ett land inte spelar någon roll (så länge den inte är ”för svensk eller europeisk”), eller att det inte spelar någon roll om Emil i Lönneberga spelas av en somalier eller en pursvensk. Dessa är ofta samma människor som hävdar vikten av att exempelvis svarta och araber med flera är representerade i svenska reklamfilmer så att barn i Sverige med deras ursprung kan ”känna igen sig”.

Men varför behöver inte etniskt svenska barn känna igen sig i filmer, reklam och ledarskap med mera i det enda land de har ett ursprung i? Kommer mina barn känna sig utanför när nya uppsättningen av Ronja Rövardotter har en svart skådespelare i huvudrollen?¹⁷

Det är kul att bo där det finns lite mer mångfald: en god vän till mig som själv har påbrå från Sydamerika uttryckte detta sentiment om området där vi båda bodde just då, och la till att ”det blir lite tråkigt om det är för svenskt”. Jag har egentligen inget emot att hon känner så, men varför inte kunna säga att det känns bra att bo där det är lite mer etniskt homogent? Eller lite mer typiskt svenskt? Statistiskt sett är det oftare vanligt att människor röstar med fötterna för att komma till ett mindre mångkulturellt område, om de har råd.¹⁸

Svarta liv spelar roll: när rörelsen med namnet ”Black Lives Matter” (BLM ”svarta liv spelar roll”) startade i USA under 2013 och sedan fick förnyad kraft under 2020 när George Floyd dog av en överdos i vad som var mestadels vita polisers förvar, såg många över hela Europa och västvärlden det som något självklart att stå upp för att ”svarta liv spelar roll” och att lägga upp en svart skärm i sin profil i sociala medier för att visa detta.

Men att ens hävda att svenska liv, franska liv eller någon form av europeiska liv spelar roll, är inte bara tabu men kan leda till våldsamma reaktioner och även att bli sparkad från sociala plattformar eller drabbas av ekonomiska repressalier i många västerländska länder. Varför denna dubbelmoral?¹⁹

Alla dessa exempel ovan på uttryck för etniska preferenser utifrån börd och hudfärg är inte nödvändigtvis ett argument för etnonationalism, men det är exempel på att de flesta som säger sig vara emot en etnisk identitet egentligen bara är emot en svensk, europeisk eller ”vit” dito, inte annars.

Hur kan en explicit positiv nationalism se ut?

Ett exempel på vad de flesta kan hålla med om är positiv nationalism, är när vi ägnar oss åt bevarande av gamla traditioner, kulturminnen och dylikt. Problemet med detta är att det ofta handlar om att se bakåt (vilket givetvis är nödvändigt som grunden för en nationell identitet med kontinuitet samt för ett gemensamt ursprung). Men det är inte tillräckligt och kan dessutom enligt mig leda till en sorts kulturell nekrofili där man dyrkar det som är dött.

Ett annat exempel på detta är när vi välkomnar turister, vi vill ge dem en upplevelse av vår kultur och dela med oss av denna. Vi bjuder på sill och potatis, kanske spelar lite Nordman eller Evert Taube, tar med dem till viktiga historiska platser eller besöker den lokala folkkyrkan eller något av våra svenska slott. Problemet med detta enligt mig är att de nationella uttrycken ofta förblir ganska ytliga och kommersiella som symboler.

Ett annat exempel är när vi tävlar i sport eller musikfestivaler. När landslaget i fotboll eller hockey vinner världsmästerskapen eller när vi tar hem segern i Eurovision. Vid dessa tillfällen tillåts vi åtminstone lite flyktigt att slå oss för bröstet och känna en sorts kollektiv gemenskap. Men dessa saker är också rätt svaga som en grund för en etnisk identitet. En identitet som sträcker sig över generationer bör vara mer värt än ett klubbmedlemskap eller att tillhöra en hejaklack.

Vad en positiv nationalism behöver

Jag påstår inte att jag har något självklart svar på dessa frågor, men jag har åtminstone några förslag på vad som skulle kunna ligga till grund för vad som skulle kunna vara en mer positiv nationalism.

1. Den behöver vara mindre defensiv och mer framtidsbejakande: Svenska nationalister skulle i min mening behöva vara mer medvetna om vad som behöver förändras och vad som är värt att bevara och inte minst ha förstånd nog att inse skillnaden (för att parafrasera sinnesrobönen). Den behöver alltså vara defensiv nog för att känna igen yttre hot utan att isolera sig helt från omvärlden.

Men en positiv nationalism måste också kunna präglas av öppenhet, gästfrihet, en vilja att dela sin kultur med omvärlden och tillåta blandning mellan kulturer utan att göra det till ett självändamål (som det har varit i över 20 år nu i Sverige).  I detta avseende anser jag att vänstern har rätt, öppenhet och tolerans mot andra folk och kulturer ÄR ett svenskt drag (se bara alla passager i Eddan om vikten av gästfrihet) och det är även ett västerländskt drag (faustiskt enligt Spengler), men vi behöver inte omfamna det tills det blir en självnegation för att citera Douglas Murray i den brittiska debatten.²⁰

Den måste i första hand bygga på kärlek och stolthet över det egna utan att leda till en destruktiv chauvinism och imperialism. Att tycka det egna är ”bäst” är en naturlig instinkt, precis som de flesta föräldrar tycker deras egna barn är bäst (även om det sällan är sant eller logiskt), det betyder inte att de hatar andras barn. Men det är inte heller nödvändigt att se sig själv som överlägsen för att kunna uppskatta den man är.

Vårt folks xenofili som jag nämnde tidigare om Tacitus Germania, är sannolikt både en av våra främsta styrkor (i tider av enighet och fred) eftersom den manar till att dra lärdom av andra kulturer och folk, samt en av våra främsta svagheter (i tider av splittring och internationella konflikter) eftersom den får oss att bortse från vår egen tillhörighet och att förminska det som är bra med vår egen kultur.

2. Den måste bygga på en fri svenskhet: I Indien myntades begreppet hindutva av Vinayak Damodar Savarkar i boken med samma namn som publicerades 1923.²¹ Begreppet ligger till grund för en nationell och social rörelse som likt den judiska identiteten förenar en lingvistisk, etnisk och religiös identitet i samma begrepp och inkluderar de som fötts i Indien tillhörande buddhism, jainism och hinduism.

Detta är en levande identitet som bygger dels på religiösa traditioner, dels på föreställningen om att den indiska halvön är hinduernas land som har levt under hot från främmande ockupationer (från britterna till kommunisterna).

Jag tror att svenskar som identifierar sig med en politisk nationalism behöver något som liknar en motsvarighet till hindutva, ett begrepp som förenar tillhörighet till någon av de etniskt förknippade religionerna bland de som fortfarande identifierar sig med sin etniska tillhörighet bland svenskar, vilket antingen är någon form av kristendom eller asatro²² (även om dessa är väldigt få). Som omfattar de som fötts in i den svenska gemenskapen (som inte tar avstånd från den) samt de svenskar som står för en svensk suveränitet.

Motsvarigheten till hindutva skulle kunna kallas en fri svenskhet, eftersom den dels bygger på frihet från politisk korrekthet och etnomasochism (självhat). Men också för att den bygger på en frihet från att identifiera sig med en ytlig svenskhet som till exempel att se på Kalle Anka på julafton eller att supa sig full på midsommarafton, eller ännu värre på en negativ nationalism som handlar om hat mot andra folk och kulturer.

3. En levande svenskhet och arkeofuturism: en levande svensk nationell identitet måste kunna införlivas i fria svenskars dagliga liv. Det kan inte enkom bygga på idéer från historieböcker men inte heller enkom på futuristiska visioner grundade i fantasins värld. Det som behövs är någon form av syntes mellan dessa grundade i nuet, i linje med vad den franske filosofen Guillame Faye²³ kallade arkeofuturism.²⁴ Ett modernt exempel på detta är en japansk slogan ”där tradition möter modern teknologi”.

Inte alla nationalister idag (eller ens majoriteten) kommer kunna enas om en enda definition av nationalism för 2000-talet. Men för min egen del så är jag inte intresserad av en mossig och rigid nationalism som alltid är automatiskt negativ till förändringar. De flesta nationalister är konservativa och därmed försiktiga vad gäller nya trender, och det är rimligt. Vad som inte är rimligt för min del är att försöka skapa vital rörelse som samtidigt bygger på att ”allt var bättre förr”, för det var det inte.

4. Identitarianism och nationalism: en annan oerhört viktig del av en nationell identitet enligt mig, är en positiv syn på lokala gemenskaper. Att acceptera vår tribala natur som människor kan inte bara handla om att acceptera gemenskaper på en nationell nivå (i en modern kontext), men måste enligt mig även handla om att bejaka mindre, lokala gemenskaper på kommunal (eller ännu mindre) nivå.

Vi behöver inte gå till extrema exempel för att se detta som med separatisterna i Katalonien eller Baskien eller med IRA i Irland och med Kurdistan i Turkiet. Vi kan se till betydligt mildare uttryck här på hemmaplan med lokalpatriotism för Skåne, Norrland eller i Dalarna. Även inom religiösa samfund ser vi samma tribala tendens, oavsett om det handlar om Kristendom, Islam eller Buddhism finner vi en uppsjö av grenar, subkulturer och utbrytargrupper.

Om vi erkänner vikten av uppdelning i nationer måste den logiska följden av detta även bli att acceptera och respektera mindre gemenskaper (som vanligt med tillägget att det inte får gå till överdrift). På en tribal nivå kan vi se detta i vad som kallas Dunbar-numret²⁵ och politiskt med den identitära rörelsen.²⁶

5. En realistisk differentialism eller etnisk pluralism: Jag tillhörde tidigt en av dem som lanserade begreppet etnopluralism i Sverige som handlar om att uppskatta och vilja bevara mångfalden i världen mellan olika folk och kulturer.²⁷ Detta går även i linje med HBD-rörelsen (Human Bio Diversity) som uttrycker samma sentiment fast i mer vetenskapliga och biologiska termer.²⁸ Om man ser biologisk och kulturell mångfald som något med ett egenvärde, är det svårt att inte uppskatta nationalism och/eller tribalism som en garant för denna.

Etnopluralism som en moralisk utgångspunkt för respektfulla möten mellan olika folk kan vara positiv och konstruktiv, men även här måste man vara på sin vakt mot extrema tolkningar och totalitära förslag i bejakandet av dessa idéer.

Så är en positiv nationalism möjlig?

Avslutningsvis kan jag inte helt säkert svara ja på frågan om en positiv nationalism är möjlig. Det kanske är så att vissa folks och kulturers undergång (även på fredliga vägar) är oundviklig.²⁹ Världen ter sig allt mindre med billig och snabb kommunikation samt med digitala möten på olika plattformar och kanske även ett framtida ”metaverse” som en möjlighet.³⁰

Vi kanske en dag kommer skratta åt idén om nationer en dag på samma sätt som vissa idag skämtar om skåningar som kallar sig snapphanar eller om svenskar som tror att de är vikingar för att de har långa skägg och bär Tors hammare, eller svarta nationalister som tror att Wakanda är en verklig plats.

Oundviklig, men inte nödvändigtvis destruktiv

Personligen tror jag att någon form av nationalism eller åtminstone i en mindre skala ”tribalism” är oundviklig, och att grupper av människor alltid kommer att sätta sin egen grupp i första hand och ha ett behov av en gruppidentitet med kontinuitet. Jag tror att detta är lika oundvikligt som människors tendens till att skapa sporter, krig, religioner och subkulturer.

Givetvis kan jag som svensk i ett relativt fritt och fredligt land välja att helt strunta i idéer som handlar om nationell tillhörighet och etnicitet. Men om vi ser på hur resten av planeten förhåller sig till detta och vilken roll dessa skillnader spelat historiskt, tror jag att ignorans i detta fall är en lyx som inte kommer vara för evigt.

Källor:

1. Robert Almgren – Wikipedia Kort om min politiska bakgrund som nationalist
2. https://www.etymonline.com/word/nation Nation betydelse och etymologi
3. https://www.politico.com/story/2018/10/22/trump-nationalist-926745
4. https://www.britannica.com/summary/Nelson-Mandela (Mandela en nationalist?)
5. https://www.na.se/2012-11-21/i-dag-hade-tage-erlander-stamplats-som-rasist (Var Tage Erlander rasist?)
6. Att vara svensk är att vara öppen för mångfald (bt.se)
7. https://www.encyclopedia.com/history/encyclopedias-almanacs-transcripts-and-maps/nationalism-soviet-union
8. https://timbro.se/smedjan/sverigedemokraterna-ett-parti-bland-andra-trots-allt/
9. https://www.nationalreview.com/2012/05/spirit-geert-wilders-mark-steyn/
10. https://alternativperspektiv.se/2020/07/09/gokungen-vanstern/
11. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hard-kritik-mot-separatistiskt-ssu-mote
12. https://www.svt.se/kultur/den-mansfria-festivalen-tillbaka-nasta-ar
13. https://www.spectator.co.uk/article/why-the-far-left-sides-with-hamas/
14. https://www.yoramhazony.org/about/
15. https://www.enrakhoger.se/p/vastvarlden-drog-fel-lardom-av-forintelsen
16. https://www.svt.se/nyheter/sapmi/s-pmi-sorjer-borje-salming-hans-samiska-arv-betydde-mycket-for-honom
17. https://www.vice.com/sv/article/neq9kd/darfor-ar-det-viktigt-att-se-sig-sjalv-representerad-i-film-och-paa-tv
18. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/mammor-som-vill-bo-mangkulturellt-men-anda-inte
19. https://www.uu.se/nyheter/2020/2020-10-06-black-lives-matter-satter-fokus-pa-situationen-i-sverige
20. Douglas Murray Destroys Anti-White Argument – ”Do we do this to Turkey?” (youtube.com)
21. Hindutva – ISD (isdglobal.org)
22. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nytt-asa-samfund-vill-vaxa
23. Guillaume Faye – Metapedia
24. Arkeofuturism – Metapedia
25. https://www.theatlantic.com/family/archive/2021/05/robin-dunbar-explains-circles-friendship-dunbars-number/618931/
26. The Identitarians (nd.edu)
27. https://www.academia.edu/320063/Etnopluralism (om bland annat mitt bidrag till etnopluralismen)
28. https://geneticliteracyproject.org/2022/03/08/part-i-viewpoint-many-people-believe-human-biodiversity-is-alt-right-code-for-embracing-racism-heres-why-they-are-dangerously-wrong/
29. https://unherd.com/2021/02/the-future-is-mixed-race/
30. https://www.wired.com/story/will-life-be-better-in-the-metaverse/
31. https://www.so-rummet.se/kategorier/tacitus
32. https://www.jstor.org/stable/289144