Under en av mina utbildningar på min väg för att bli mentalskötare träffade jag en person som har en väldigt annorlunda bakgrund från mig i värderingar och politik. Jag med en bakgrund (i min ungdom) som nationalist och Sverigedemokrat, och hon som varit högt uppsatt inom Centerpartiet (raka motsatsen till SD om det någonsin funnits en sådan).
I början höll vi på att ryka ihop i en diskussion om vikingarnas historia (mer specifikt om hur framträdande kvinnliga krigare var under denna period). Vi insåg snabbt att vi stod rätt långt ifrån varandra åsiktsmässigt (kanske inte så långt som vi trodde).
Men samtidigt insåg vi nog båda att vi hade en lång skoltid framför oss där vi skulle behöva träffas regelbundet och åtminstone kunna vara hövliga mot varandra, så vi gjorde vårt bästa för att åtminstone förhålla oss civiliserat. Men med tiden började vi inte bara förstå (åtminstone delvis) varandras perspektiv utan började (åtminstone från mitt håll) fatta tycke för varandra som vänner. För vi hade trots allt några saker gemensamt;
En gemensam grund att mötas på
En av dessa var att vi båda tidigare hade studerat på universitet, men utan att fullborda våra studier (av olika anledningar), i mitt fall i religionshistoria och i hennes fall statsvetenskap. Vi hade båda varit politiskt aktiva på en hög nivå, om än i diametralt motsatta riktningar.
Vi fann även snabbt att vi båda har en stark passion för skrivande samt läsande och en fäbless för skräckfilmer. Vi var även (åtminstone då) väldigt missnöjda och desillusionerade av den då tillträdande borgerliga regeringen, om än för mestadels olika anledningar.
Det visade sig även att vi båda var tidigare kosmopoliter som levt utomlands under längre perioder och uppskattade att gräva ned oss i främmande språk, kulturer och inte minst maträtter, särskilt i asien. Vi båda gillar även musik och har sjungit i kör (hon sjunger fortfarande) och uppskattar äldre gospelmusik.
Empati är den avgörande faktorn
I grunden är hon också en empat precis som jag, vilket jag tror är ytterligare en förutsättning för att vi skulle kunna umgås och bli vänner trots att vi tycker olika i många frågor. Jag är inte längre Sverigedemokrat, men jag är fortfarande skeptisk till vad jag anser varit en extrem massinvandring och en svenskfientlig politik i decennier.
Hon är i grunden mycket positiv till invandring och anser att den varit nödvändig på grund av vår låga nativitet och brist på arbetskraft (detta är dock en längre diskussion för en annan artikel).
Men jag tror att hon efter att ha lärt känna mig, insett att jag trots min kritik mot invandringen, inte drivs av hat och fördomar. Och jag kan förstå att hennes positiva inställning till invandring är grundad i en uppriktig vilja i att göra gott. I slutändan är det som alltid empati och förståelse som är den viktigaste grunden för genuina möten.
Varför valde inte du och Åkesson ett annat parti för era åsikter?
Jag berättade även för henne om mina möten med Jimmie Åkesson under min tid i Sverigedemokraterna, och att det är min uppfattning att han också är genuin och i grunden drivs av empati. Jag tror hon ställer sig skeptisk till detta, men hon fortsatte i alla fall med att fråga ”men varför valde inte han, och du för den delen, ett annat parti utan en så befläckad bakgrund?”.
Och här kommer vi till kruxet och den andra delen i rubriken för denna artikel, om varför jag väljer att skriva om antivitism och svenskfientlighet, trots de associationer som många gjorde och gör med detta.
Mitt svar är och var: vem eller vilka hade lyssnat? Eller hade ens varit villiga att diskutera dessa frågor utan att fara med anklagelser om rasism och guilt by association? Om något annat parti hade tagit dessa frågor på allvar och åtminstone erkänt att våra farhågor var värda att beakta och försökt svara på dessa, vet vi inte vad som hade hänt.
Jag kan inte tala för Åkesson, men jag hade troligtvis aldrig valt att engagera mig politiskt alls om jag trodde det fanns en gnutta förståelse eller vilja för att ta tag i dessa frågor. Jag hade mycket hellre ägnat mitt liv åt sådant som poesi, konst, skönlitteratur och dylikt, i projekt som lyktgubbe.se
Svenskfientlighet, antivitism, dess orsaker och dess reaktion kommer att bestå oavsett vem eller vilka som ser det komma
Idag är det inte lika svårt att tala om sådant som svenskfientlighet eller problem relaterade till invandring, även om det fortfarande är omringat av ett stigma och risken att förknippas med diverse obehagligaismer. Men problemen som jag och andra påtalade för över 20 år sedan har inte blivit färre, tvärtom.
Och så länge mina barn riskerar att diskrimineras genom kvoteringar, angripas med våld av svenskfientliga gäng, eller tvingas lära sig i skolan att de ska känna skuld för sitt ursprung, kommer jag att tala om och göra motstånd mot detta.
För sanningen är att svenskfientligheten och det antivita hatet är en realitet som måste mötas, oavsett vem eller vilka som vågat tala om detta fram tills nu. Och någon form av motreaktion eller svar på denna utveckling är också en oundviklig realitet, och jag hoppas på att kunna formulera en konstruktiv sådan utan att behöva ge avkall på några av mina mer socialliberala värderingar (för de finns där också, vilket min vän också insåg med tiden). Jag är inte längre politiskt aktiv och kommer sannolikt aldrig bli det.
Dessa problem är inte heller längre mina huvudfrågor, men jag känner ett ansvar för att tala om dem så länge de består. Och jag hoppas att de centerpartister, miljöpartister och andra vänner, oavsett partibeteckning som känner mig, vill fortsätta vara min vän ändå, för jag kommer inte hålla tyst!
Läs även:
Nio psykologiska effekter av skambeläggande riktat mot män
Ernst Robert Almgren 