Det är min övertygelse att alla människor, oavsett bakgrund, behöver en plats där de känner sig hemma, där de kan knyta an till sina rötter och känna gemenskap med andra som delar samma identitet och släktskap. Det har ingenting att göra med hat mot andra grupper. Hat uppstår när grupper förvägras rätten till sina hemländer, eller tvingas slåss om samma territorium.
Jag har alltid älskat att resa till andra länder och uppleva främmande kulturer, men jag har lika länge förstått hur viktigt det är med att ha ett eget hemland och att slå vakt om sin egen kultur. För vänner och bekanta till mig med kurdisk, judisk, tibetansk och samisk bakgrund är detta inte svårt att förstå, kanske för att deras rätt till egna hemländer inte är något självklart, i alla fall inte på samma sätt som det varit för oss svenskar.
Varför har så många svenskar och vita européer svårt att förstå detta?
De som jag haft mest problem med att övertyga om min inställning, och som svarar med mest fientlighet, är i regel vita svenskar, inte sällan från överklassen boendes i områden med väldigt lite invandring. Egentligen är det ganska logiskt att vi tar saker för givet som vi aldrig känt att vi riskerar att förlora, lite som fisken som aldrig reflekterat över att den lever i vatten. Ofta inser de flesta inte vad de haft innan de förlorat det.
Svenskar kommer bli en minoritet i det som varit vårt hemland i tusentals år
Nu är vi snart där, kanske inom ett par årtionden, kanske längre. Jag ägnade en stor del av min ungdom åt att bekämpa detta, återigen, inte för att jag hatar andra folk, men för att jag vill att mitt eget folk ska kunna fortsätta existera, bevara sin särart och oberoende från resten av världen. Jag har under senare år gått igenom en period av sorg och till viss del ilska mot mitt eget folk som inte insåg vad som var på väg att hända i tid. Nu har jag mer eller mindre förlikat mig med det.
När mina icke-vita vänner besöker sina hemländer och enklaver, vart ska jag ta vägen?
En god vän till mig som heter Ali åker till sitt hemland i Turkiet åtminstone en gång per år, han har en svensk flickvän och är välintegrerad i Sverige, men säger själv att han behöver hämta styrka hos sina egna ibland. En annan kvinnlig bekant besöker sina släktingar och landsmän i den enklav som finns i Södertälje, där kan hon åtminstone känna något som liknar samma tillhörighet som när hon åker till Syrien på besök.
Detta är givetvis bra och något jag själv kan relatera till som tribalist. Men allteftersom min egen kommun blir allt mindre svensk, är frågan var jag ska åka för att hämta styrka och känna gemenskap med mina egna? Och ännu viktigare, var ska mina barn känna sig hemma när de växer upp?
Mitt besök i svenskarnas hus och min tvekan inför att synas i detta sammanhang
Några veckor innan jag skriver detta åkte jag till Älgarås för att tala på Logikdagen, eftersom jag sitter i styrelsen för Logik Förlag. Detta ägde rum i Svenskarnas hus som ägs och drivs av föreningen DFS (Det Fria Sverige). Från min bakgrund i politiken med uthängningar i media och interna konflikter med mera, kände jag ett visst motstånd mot att befinna mig i ett sammanhang som av många ses som politiskt radikalt.
En enklav för svenskar, en plats där jag kan känna mig hemma
Men jag blev positivt överraskad. Detta var inte något som liknade mina tidigare partipolitiska engagemang som jag brukade delta i för över 15 år sedan. Detta var inget partimöte eller demonstration mot något. Det var bara ett evenemang för andra etniskt medvetna svenskar som ville träffas, utbyta erfarenheter och knyta nya band. Det jag såg var början till en enklav för mitt eget folk, en plats för svenskar i det som brukade vara svenskarnas land.
Jag respekterar icke-européer som slår vakt om sin identitet, men jag förväntar mig reciprocitet
På sociala medier brukar jag ofta gå ganska hårt åt diverse kändisar inom mainstream-media som säger sig bekämpa svensk nationalism eller motstånd mot massinvandring. Men det beror inte på att de sätter sina egna landsmän först, det är helt naturligt, men för att de dömer med dubbla måttstockar när det kommer mitt folks intressen.
Jag har inget problem med att Özz Nujen är stolt över sin etnicitet eller att han vill ha ett fritt Kurdistan där hans eget folk kommer först. Däremot kommer jag påtala att han är en hycklare när han vill förvägra mig samma sak.
Jag har inget problem med att Peter Wolodarski är stolt över sin judiska identitet och att han står upp för Israel som är hans eget folks förlovade land. Men när han argumenterar för att svenskar inte borde värna sin suveränitet samtidigt som han värnar sina egna, kan jag inte se honom som något annat än svenskfientlig.
Jag har inget problem med att afrikaner i Sverige och andra vita länder organiserar sig i organisationer som BLM, men de borde varken bli förvånade eller upprörda över att vita organiserar sig för sina egna intressen.
Hej Ibrahim, hade du det bra i Afghanistan? Själv var jag i Svenskarnas hus i helgen
Min vän Ibrahim kom till Sverige långt innan de så kallade ”ensamkommande barnen” under senaste vågen av massinvandring. Han har själv arbetat med flera av dem och är inte så lite förbannad över hur många av dem som kommit hit på falska grunder, till skillnad från honom själv. Han har dejtat en del svenska tjejer, men när det kommer till giftermål vill han ha en ärbar muslimsk kvinna från sitt eget land.
Jag har också dejtat flera icke-svenska kvinnor under mina yngre år som singel, men jag skulle inte heller kunna tänka mig giftermål eller barn med en icke-europeisk kvinna. Lustigt nog står Ibrahim och jag närmre varandra i värderingar än vad jag gör med de flesta svenskar jag känner.
Starka gränser skapar goda grannar och ömsesidig respekt
Men i förlängningen kämpar Ibrahim i första hand för sitt eget folk och jag kämpar för mitt. Men vi kan ändå vara vänner och vi önskar inte varandra något illa, tvärtom. Till skillnad från vad många antivita aktivister påstår är inte nationell solidaritet något som står i konflikt med vänskapliga relationer mellan olika folk, tvärtom är det den främsta förutsättningen för goda relationer.
Samma sak gäller på individnivå, om du inte respekterar dig själv, hur kan du lära dig respektera någon annan fullt ut? Eller mellan familjer, att jag sätter mina egna barn först innebär givetvis inte att jag hatar grannens barn.
För fred, verklig mångfald och frivilliga kulturutbyten
I yngre tonåren hade jag en väldigt uppskruvad retorik och jag tyckte likt många i samma ålder att det var ganska kul att chocka etablissemanget genom att verka mer radikal än jag i själva verket var. Nu är jag fyrtio år gammal, jag har ett lyckligt förhållande och tre underbara barn. Jag har inte lyxen att kunna leva politisk rövare eller ”trolla folk” på internet för att det är roligt. Men jag har inte heller lyxen att sätta min tilltro till halvmesyrer som Jimmie Åkesson som inte ens vill erkänna mina etniska särintressen. Jag kämpar för mina barns framtid, det finns inget viktigare i min värld.
Jag längtar inte efter något krig, etniska konflikter eller våldsamma sammandrabbningar. Min förhoppning är att vi som individer och som folkgrupper kan förhålla oss till varandra så fredligt som möjligt och fortfarande vara tillräckligt öppna mot varandra för att kunna ha en viss blandning och FRIVILLIGA kulturutbyten utan att förinta det som gör oss unika som distinkta folk.
Våra barn kan leka tillsammans, men jag måste se till att mina barn har en plan B
Jag träffar gärna Ibrahim och Ali med våra respektive fruar så att våra barn kan leka tillsammans. Jag ser inte allt utifrån etniska perspektiv hela tiden, vi kan umgås som män och människor med allmänmänskliga intressen, prata om filmer, träning och om vädret (som alla andra svenskar). Jag är inte arg på majoriteten av de icke-européer som flyttat till Sverige, de flesta av dem är bra människor som gjort det bästa valet de kan för sina familjer, även om det ibland är på bekostnad av mitt folks intressen.
Men dessa människor har inte bjudit hit sig själva, i många fall har de uppmuntrats att komma hit med ekonomiska incitament från våra styrande som i val efter val fått förnyat förtroende från de ignoranta massorna bland mitt eget folk. Det som skiljer mig från Ibrahim och Ali utöver våra etniska skillnader, är att för dem är Sverige plan B, de kan alltid återvända till sina hemländer. Jag och min familj har bara Sverige.
Vi kan inte fly för alltid, den demografiska förändringen sker över hela västvärlden
Även om jag som många andra svenskar gjort, skulle överge min egen fosterjord för att flytta till ett annat europeiskt och kulturellt snarlikt land som Sverige, spelar det i längden ingen roll, för den demografiska förändringen pågår i nästan alla västerländska länder (och enbart i västerländska länder), med samma antivita förevändningar och argument om ”mångfald”. Om vi inte står fast vid det vi har nu, bävar jag för våra ättlingars framtid.
De som förespråkar att Sverige borde vara en mångkulturell smältdegel utan möjlighet för etniska svenskar att organisera sig för sina egna intressen samtidigt som de stöttar svarta, kurdiska och andra nationalister, är hycklare. De vill att svenskar ska gå från att ha ett land till att inte ha något land, medan alla andra folk ska kunna bevara sina hemländer, ändå är det alltid etniska svenskar som blir anklagade för chauvinism, det kan vi inte längre acceptera.
Det fria Sverige är vår plan B
Jag har bara varit i svenskarnas hus en gång, jag är inte en betalande medlem. Det finns säkert mycket i min världsbild som majoriteten i DFS inte håller med mig om och vice versa, men detta är ett lyxproblem i sammanhanget. Jag är oerhört tacksam för det arbete de lagt ned i föreningen för att skapa denna fristad. I princip alla institutioner i Sverige är genomsyrade av svenskfientlighet och antivitism, från msm till skolväsendet, militären, riksdag och regering. Nu finns åtminstone ETT svenskarnas hus och fler kommer det förhoppningsvis att bli.
Vi kan inte vänta och hoppas på att detta ska förändras vid nästa riksdagsval, det har jag och många av oss gjort sedan mitten av 90-talet. Vi måste börja ta vår egen sida och börja bygga det riktiga Sverige i det som brukade vara Sverige. Vi måste kunna respektera andra folk och deras intressen utan att ge avkall på våra egna. Det är inte bara din rättighet utan din plikt mot såväl våra förfäder som våra efterkommande!
Ernst Robert Almgren 